EXPRESSEN, Första Gulf Art Fair, Dubai

Power Ekroth

Det givna samtalsämnet i Dubai är den hysteriska mångfald av byggnadskranar som karaktäriserar landets topografi. Tre fjärdedelar av världens samtliga byggnadskranar finns här, och ryktet går att man har surnat till i Kina eftersom man där inte kan bygga i den takt man önskar sig.

Lilleputlandet Dubai ingår, liksom grannstaterna Sharjah och Abu Dhabi, i de Förenade Arabemiraterna, och sedan några år profilerar sig de tre länderna starkt inom samtidskonsten. I mars öppnade en ny konstmässa, Gulf Art Fair, i Dubai sina portar för första gången; just nu pågår den 8:e Sharjah biennalen och bara för någon månad sedan gick den i Frankrike hårt kritiserade €700 miljonersaffären om rättigheterna att få uppföra ett Louvren-museum i Abu Dhabi igenom. Tidigare har man köpt rättigheterna till att uppföra en filial av Guggenheim-museet.

I och med etablerandet av auktionshusets Christie’s Dubai-filial, tätt följt av konkurrenterna Sotheby’s och Bonhams, framstår Gulfländerna ännu mer som en uppstickare att räkna med på den globala konstmarknaden.

Gulfen fungerar perfekt som en ”frizon” på flera sätt för hela Mellanöstern-regionen. Det är till att börja med relativt lätt för konstnärer och andra aktörer inom regionen att få visum till Gulfländerna, medan det är mycket svårt för exempelvis en Iranier att åka till Egypten.

Oljepengarna tillsammans med skattelättnaderna har skapat en miljö där ”business” går före allt annat och där de internationella relationerna med nödvändighet måste underlättas och kulturklyftor överbryggas.

Det varma klimatet och stränderna är dessutom attraktiva för turister – men även de måste ju också ha något att göra utöver bad och shopping. Kultur är svaret.

I sitt första pressmeddelande utropar Gulf Art Fair kaxigt att man inom tre års tid kommer att vara en av de fem viktigaste konstmässorna i världen. Men verkligheten är en förvånande liten mässa inhyst i ett av de superlyxiga strandresorten. 40 gallerier från världens olika hörn hade lockats att testa en ny obeprövad marknad.

Galleristerna verkade återhållsamma och lite spända på mässans öppning. Att det finns pengar och konstintresse i regionen är säkert, men ingen kan i förväg veta vilken sorts konst de potentiellt nya samlarna är intresserade av. Lägg till koefficienten av en muslimsk censur som förbjuder exempelvis en bild ett naket bröst. Och visst blev ett verk av Tracy Emin bortplockat, men det kanske inte heller var speciellt saknat.

På en mässa är man ju redan drabbad av marknadskrafternas censur och det blir mindre intressant att försöka tänja på gränser. Det ligger liksom redan i konstmässans natur att man hänger in det som inte passar i bakrummet och istället placerar det som förväntas sälja i båset. Den starkaste efterfrågan visade sig också vara det de flesta gallerier satsade mest på; den egna regionens samtida konstnärer såsom Shirin Neshat, Lara Baladi eller Mona Hatoum.

En alkoholbefriad öppning känns nästan lite subversivt för en depraverad västerlänning som jag själv – räddningen blev champagnepartyt på den lilla konstgjorda ö där New York-baserade konsttidskriften Bidoun höll hov i ett oheligt giftermål med marknadsanalysfirman Bloomberg. Bidoun som uteslutande handlar om konst från Mellanöstern samlar många av de allra mest intressanta aktörerna i sin redaktion, bland annat Hassan Khan och Tirdad Zolghadr. Båda var på plats för att ingå i det ambitiösa diskussionsforum som anordnades med många tongivande internationella curatorer och de viktigaste regionala spelarna på konstfältet. Det skapade en intellektuell bas i motsättning till den ganska trista och kommersiella mässan. Här uttrycktes en viss rädsla för överexploatering samtidigt som man välkomnade den explosionsartade utvecklingen.

I grannlandet tog för några år sedan Shejkens dotter, den då 22 åriga Hoor Al Qasimi, över driften av Sharjabiennalen eftersom hon under tiden studerade på en curatorutbildning i London. Sedan dess har biennalen fått en internationell prägel och hög standard.

Men på en biennal ska ju konsten vara ”fri” från marknadskrafterna, åtminstone i teorin, då blir frågan om statlig censur också mer av en het potatis. Biennalgeneralen Jack Persekian har alltid hävdat att curatorerna har full frihet i sina val av konstnärer och verk, och förmodligen har man här åtnjutit mycket större frihet än i till exempel Moskva, där det politiska läget lägger en annan sorts fet censurhinna över biennalen.

Årets upplaga av Sharjabiennalen innefattar flera av de vanliga ”biennalkonstnärerna”, som Rirkrit Tiravanija, Dan Perjovschi, Marjetica Pjotric, Allora & Calzadilla med flera - blandat med en stor andel diasporakonstnärer.

Årets tema är ”Still Life, Art, Ecology and Politics of Change” vilket gett den smeknamnet “den gröna biennalen”. Att Sveriges Henrik Håkansson finns med i sammanhanget med en video är kanske föga överraskande. Ett av de kaxigaste verken står Tiravanija för, med skyltar med texten ”Less oil, more courage” utplacerade över hela staden.

Att stötta samtida konst med offentliga medel är en nyhet i regionen. Tidigare har krutet lagts på att arkivera och bygga kolumbarier över de förhistoriska, faraoniska, persiska eller ottomanska storhetstiderna.

Det förändras nu, och kanske mest i Abu Dhabi där man skapar en egen ö tillägnad kulturen - där fyra stora museer och en biennal-by ska stå färdigt till 2012.

Stjärnarkitekterna Jean Nouvel, Frank Ghery och Zaha Hadid är kontrakterade och Thomas Krens, chef för Guggenheim i New York, är Abu Dhabis rådgivare i konstfrågor.

Med ön Saadiyat vill man uppnå sin egen ”Bilbao-effekt”, och räknar med att fördubbla både populationen och antalet turister inom tiotalet år. Krens är optimistisk och har i uttalanden sagt att han är övertygad om att Abu Dhabis biennal kommer att kunna utgöra en stark rival till drottningen av biennaler: Venedig.

Om Gulfen kommer att lyckas bli den hubb för samtidskonst som den vill vara återstår att se. Medel saknas i alla fall inte.