Curated by Power Ekroth, Michel Majerus created the installation ERRVOLK, Everybody Sucks in 2001 for the restaurant at Lydmar Hotel, Sturegatan, Stockholm. 

Review by Milou Allerholm in Swedish published in Dagens Nyheter 2001-06-16 below:

Konst. Syre och kol på väggen

Väggmålningen är en både uråldrig och hypermodern genre. Och ibland är det intressantaste vems vägg det är. Milou Allerholm tar in på hotell och ställer konsten mot väggen.

Michel Majerus

Everybody sucks

Lydmar Hotel

Väggmåleriets historia är lika lång som mångskiftande, från grottmålningar och antika väggdekorationer till renässansens fresker och det tidiga 1900-talets politiska muralmåleri.

Traditionell stilhistoria i all ära, det intressantaste med muralmåleriet är ofta vems vägg det är utfört på. Mäktiga furstar, kyrkan eller staten har genom tiderna varit viktiga beställare. I 1920-talets Mexiko fick konstnärer som Diego Rivera och David Sigueiros i uppdrag att smycka sjukhus, skolor och ministerier med scener som visade landets förtryckande historia - liksom dess strålande framtid - och konsten vävdes samman med landets politiska utveckling på ett ovanligt tydligt sätt.

Men det finns också gott om exempel på privata finansiärer. Giottos berömda bildsvit i Scrovegnikapellet i Padua hade både en didaktisk och förhärligande funktion: scener ur Bibeln visualiserades för dem som inte kunde läsa, samtidigt som den överdådiga utsmyckningen fungerade som reklam för Enrico Scrovegni själv, en av de rikaste medborgarna i stadsstaten och den som lät uppföra kapellet.

Även om få konstnärer i dag skulle kalla sig muralmålare görs det förstås fortfarande arbeten i genren. I Sverige är den offentligt finansierade och byggnadsanknutna konsten en domän som erbjuder många tomma väggar - även om det allt oftare handlar om hybrider mellan måleri, skulptur och installation. Man får inte heller glömma gatans eget muralmåleri, graffittin, ett annat slags offentlig konst.

Ett exempel på "väggmåleri" i ett helt annat socialt rum är det projekt som curatorn Thomas Nordanstad driver på Lydmar Hotel i Stockholm. Sedan ett par år har konstnärer från världens hörn bjudits in att göra något på väggen i matsalen. Först ut var thailändske Navin Rawanchaikul, som fyllde hela väggen med en hysterisk "saga" från Stockholms konstvärld, inspirerad av indisk filmposterestetik. I vintras brände konstnärsduon Bigert och Bergström av stubintråd på väggen, en akt som lämnade kvar ett förföriskt vackert rhizomatiskt mönster.

Denna på en gång privata och offentliga plats är både intressant och problematisk att visa konst i. Rummet bjuder ett annat motstånd än ett galleri, men konsten blir också lätt ett slags bakgrundsbrus i fonden bakom kostymklädda middagsgäster. En rolig del med projektet är att det vanligtvis inte anses riktigt rumsrent att visa konst på restauranger. Här visas nu flera av dagens hetaste internationella namn - konstnärer som man hade väntat sig skulle plockas upp av något av stadens museer eller gallerier.

Under sommaren visas till exempel ett arbete av belgiske Michel Majerus. Han har tidigare arbetat med måleri i monumentalformat, ett elegant och överlastat måleri där bilder och tecken lastas på varandra: bildsamplingar från konsthistorien bredvid figurer från dataspel eller reklam, lager på lager där Disney och Frank Stella fått samsas på samma villkor.

Den nästan tio meter stora målningen på Lydmar framstår i jämförelse som förvånansvärt sparsmakad. Mitt på väggen svävar något som först ser ut som ett abstrakt mönster, men som vid en närmare blick visar sig vara en naturvetenskaplig framställning av en molekyl. Jag lyckas uttyda några av de vanligaste grundämnena i det periodiska systemet - kväve, syre, kol - alla nödvändiga för vår existens. För den som kan avläsa helheten framträder dock snart något annat: den strama visualiseringen visar sig föreställa en kokainmolekyl. Målningen skapar en diskret pendling mellan de "snälla" beståndsdelarna och den kulturellt belastade för- ening som den exklusiva drogen utgör.

I målningens andra hörn finns en grafisk figur av textlager, där nonsensord blandas med två tydligt utläsbara ord: "everybody" och "sucks". Liksom Majerus tidigare arbeten är det ett öppet verk, betraktaren får ta ansvar för hur den fritt flytande molekylen och texten ska avläsas. Min första tanke är att det känns väl enkelt att framställa en bild av kokain mitt i Stureplansdjungeln. Men den monumentala figuren naglar sig fast, det stumma framlyftandet får samma effekt som det känslokalla rabblandet av varumärken i Bret Easton Ellis "American Psycho". Majerus eleganta och kliniska framställning går på ett lömskt sätt hand i hand inte bara med den lite pedantiska ordningen i matsalen utan med hela stadsdelen.

Milou Allerholm