Tjejen sitter på en stol och slickar godmodigt på en glass alltmedan tre rallare slår skiten ur varandra till blaxploitation-musik. Tjejen är cool som en filbunke och bryr sig inte nämvärt om rallarna. Rallarna slåss och när en av dem har tuppat av tror en av de två andra att han oavsiktligt har råkat dräpa den avtuppade och börjar gråta och krama den tredje i desperation. När så den avtuppade vaknar till liv igen blir det en stor kramfest mellan de tre männen och tjejen med glassen slickar vidare. Det är ungefär vad som händer i Nathalie Djurbergs film ”Rallarfighten” (2005) som visas just nu i en liten mini-solo-utställning på Moderna Museet som ingår i det seriella programmet ”Den 1-a på Moderna”. Detta är en serie mindre utställningar som öppnar på Moderna Museet den 1-a i varje månad.

”Rallare” är en av sex leranimerade filmer som visas på fem monitorer satta på piedestaler i ett ganska litet, mörkt rum. Filmerna som visas är mellan ca tre och sju minuter långa, och visas i intervaller, dvs att man kan inte se alla samtidigt, oftast visas endast två filmer i taget. Detta är nästan nödvändigt då varje film har ett soundtrack som av naturliga skäl är viktigt för filmen, och som man bör kunna lyssna på utan att bli störd av annat ljud. Varje films soundtrack vilket är komponerat av Hans Berg och består av musik, tal förekommer då och då, men då endast i form av pratbubblor.

Filmernas estetik påminner, för oss som är uppvuxna under 70 (eller 80-talet), om de barnprogram som sändes under denna period. Animationerna är också utförda på samma sätt som dåtidens barnprogram, där små förskjutningar på varje bild som tagits på ett tidsödande vis, och inte med hjälp av datateknik. Resultatet är en smula ryckigt måhända, men utan detta skulle en del av nostalgi-känslan utebli, och en dimension gå förlorad. Barnprograms-liknelsen slutar dock vid estetiken. Djurbergs filmer är till för vuxna, det är inte tu tal om saken. I filmerna återfinns ofta förtäckta hot, våld, sex/anspelningar på sex, eller andra saker man helst skulle hålla tyst om i sällskap av barn. 

Ofta handlar det om underkastelse, någon som är herre på täppan som med hot om (undertryckt eller uttalat), eller rent psykologiskt eller fysiskt våld har ett övertag och någon är följaktligen i underläge. Även om det finns en moral i filmerna kan det dock inte alltid alldeles solklart uttydas vem som är förövare och vem som är offer egentligen.

Parat med det moraliska finns här också en stark humor. Djurberg säger själv att hon behandlar sina egna känslor och rädslor i filmerna, och eftersom det handlar om universiella rädslor om relationer mellan människor som framställs på ett humoristiskt vis känner man lätt igen sig själv.

Det är positivt att vi får se så många filmer av Djurberg på en gång, även om man kan se fram emot en större utställning i framtiden med fler av hennes verk senare. Många filmer ur hennes produktion som inte visas på Moderna Museet har tidigare visats bland annat på Färgfabriken och på biennalen i Moss, Momentum. Varje film av Djurberg har goda kvaliteer, men det är tillsammans med flera filmer som perspektiet djupnar och man kan förstå varför hon är en av de yngsta som ställts ut med en separat på Moderna Museet. Det är därför också synd att rummet hon ställs ut i är väldigt litet, och att ljuden går ihop med varandra. Detta är gjort med en avsikt om att filmernas ljud skall krocka med varandra, kanske för att förhöja en gemensam ljudbild. Detta är synd, eftersom varje film förlorar på detta. Att filmerna visas i intervaller skapar också missförstånd, då vissa besökare missar att det är något som händer i rummet då det verkar vara tomma tv-skärmar när endast de inre skärmarna är påslagna. Men i väntan på det stora retrospektivet har man sex godbitar att se fram emot om man inte redan varit på Moderna och tittat.