För fjärde gången görs en biennal i konststaden Berlin. Denna gång har man tagit hjälp av ett curatorteam bestående av den välkände konstnären Maurizio Cattelan och curatorerna Massimiliano Gioni och Ali Subotnick. De tre har tidigare arbetat tillsammans med en tidskrift (Charly) och med ett galleri i New York som egentligen består av en fönsterdörr; The Wrong Gallery. Förväntningarna på teamet har varit både höga och låga då curatorerna har en tradition av att vara ganska självironiska och att gärna kosta på sig ett gott skratt. 

För två år sedan curaterade Ute Meta Bauer en biennal som bland en enad kritikerkår fick bottenbetyg. I jämförelse med denna, ganska teoretiska, väldig torra och didaktiska biennal ville man undvika just dessa fallgropar, och som Gioni förklarade under presskonferansen vid öppningen av biennalen så undvek man konsekvent ett tema eller ett koncept som skulle förena biennalens konstverk då man önskade att undvika ett alltför teoretiserande grepp. Man önskade istället anta ett mer poetiskt grepp, bland annat genom att använda John Steinbecks titel Of Mice and Men. Det är svårt att undvika teori och att skapa ett koncept på ett konsekvent sätt eftersom även detta blir en sorts teori och ett slags koncept. 

Sympatiskt nog är det en relativt liten biennal i jämförelse med många andra biennaler – om man inte fastnar i köer till de olika små utställningsplatserna kan man rent teoretiskt se hela biennalen på en arbetsdag. Detta gör att man orkar koncentrera sig på varje verk och att faktiskt ge sig tid att stanna lite extra vid varje verk. Dessutom är man inte lika trött i ben och huvud efter att ha vandrat genom utställningarna på en dag som man annars lätt kan bli. Utställningsplatserna är placerade längs en och samma gata, Auguststrasse i galleritäta området Mitte. Den stora samtidskonstinstitutionen Kunst Werke används naturligtvis, men även helt aparta utställningsrum såsom en kyrka, flertalet lägenheter, en container och en kyrkogård. 

I den nedlagda judiska flickskolan har tiden stått stilla sedan skolan stängdes för över tio år sedan tills biennalen lät konstnärerna komma in för att installera sina verk. Här hänger gamla kartor kvar, gammalt klotter är kvar och målarfärgen flagar i gigantiska sjok, det gör inget – konstverken intar platserna och klassrummen med lätt elegans även om man ibland inte kan låta bli att fascineras av byggnaden i sig själv. I skolan finns flest verk, bland annat två svenska bidrag från Felix Gmelin och Nathalie Djurberg. Dessa konstnärer och deras verk hör till utställningens höjdpunkter i en annars ganska jämn och lågmäld biennal. 
 

​

I årets Berlinbiennal visas förvånande mycket fotografi och en hel del små oljemålerier. Detta hör till ovanligheten i biennalsammanhang då man ofta passar på att utnyttja det icke-kommersiella andrummet att satsa på större installationer, att ge produktionsmöjligheter till ”omöjliga” konstverk som inte lätt kan säljas och därmed inte heller har lätt att bli framställda av konstnärer som ofta lever på små budgetar. Med tanke på att Maurizio Cattelan själv har för vana att visa större och bombastiska installationer kan man kanske sätta ytterligare ett frågetecken vid att det visades såpass mycket fotografi och små teckningar och måleri i utställningen. 

De absoluta höjdpunkterna stod Kris Martin och Erik van Lieshout för. Kris Martin visar sitt verk över in/utgången till en kyrka, en tavla som för bara tiotalet år sedan kunde återfinnas på tågstationer och på flygplatser med information om tid och spår/gate. När ”Stockholm 19.45 Spår 10” byts ut mot ”Malmö 20.14 Spår 14” flapprar bokstäverna och siffrorna runt. Martins tavla är dock istället helt svart, inga siffror eller tider existerar; destinationer, tidpunkter och platser är utraderade. Var är vi på väg någonstans? När? Varför? Att verket är installerat i en kyrka ger naturligtvis verket fler tolkningsmöjligheter och nyanserna är mångfacetterade. 

Erik van Lieshout har för vana att visa ganska ”roddiga” videofilmer med sig själv som huvudrollsinnehavare från sitt eget liv(?). Så även denna gång. Den specialdesignade containern innehåller små sittplatser som man får köa till, väl inne blir man serverad Eriks cykelresa mellan Holland och Tyskland där han mer eller mindre får ett nervöst sammanbrott och möter pundare, arbetslösa och ger uttryck för alla sina egna och andras fördomar om tyskar, utlänningar, nazi-arvet i Tyskland och blir ett lackmuspapper på hur dagens Tyskland ser ut. Det är roligt, läskigt, upplysande, fånigt och framför allt riktigt bra. 

Det är intressant att använda befintliga lägenheter och andra utrymmen i Berlin som utställningsplatser, att försöka undvika ”den vita kuben” – det är intressant att man utnyttjar en gata som skådeplats för en slags historia återberättad av de tre curatorerna med hjälp av konstverken. Tyvärr är den historia de försöker berätta inte speciellt tydlig. Den blir för de flesta väldigt opak, en suddig historia utan klara och tydliga ramar. Det är trist. Önskemålet att undvika koncept och teori tar man så långt att publiken riskerar att missa den historia som ändå tycks ligga bakom; den om människan, om relationer, om liv och död och om historien självt. Det poetiska.