Ahmed Basiouny är död. Ingen text om Egyptens konstliv kan undvika att påpeka detta tragiska faktum. Ahmed Basiouny var en mycket omtyckt och engagerad 31-årig tvåbarnsfar samt en av de mest intressanta konstnärerna i Kairo. Han blev skjuten i huvudet i närheten av torget Midan Tahrir den 28-e januari av en av polisens prickskyttar som Basiouny beslutat sig för att dokumentera med sin kamera så att krypskytten senare skulle kunna identifieras och straffas för sitt regelvidriga, men under revolutionen vanliga, beteende. Istället blev Basiouny skjuten och strax efteråt blev hans kropp överkörd av en bepansrad polisbil. Efter fem dagar av intensivt sökande återfann hans familj liket. Videokameran är alltjämt borta.

Basiouny var en experimentell ljudkonstnär och lärare på The High Institute of Art Education i Kairo och höll på med sin doktorsavhandling när han mördades. Basiouny har blivit en av många martyrer och en symbol för frihetskampen som har fått sitt namn från dagen då det hela startade, Den 25-e januari. Basiouny skulle ha utfört en performance på öppningskvällen för den utställning i december 2010 på kulturcentret Darb 1718 vilken jag själv (tillsammans med co-curator Juan-Pedro Fabra Guemberena) var ansvarig för, men efter att vi tvingades ändra vår öppningsdatum på grund av ett av kulturministeriets ränker var han tvungen att ställa in. Utställningen med nordiska och egyptiska konstnärer var fortfarande uppe när revolutionen startade. Lika litet som en text om Egyptens konstliv kan undgå att nämna Basiouny kan alltså jag skriva en text utan att bli personlig och subjektiv då många av konstnärerna i Egypten är mina nära vänner och kolleger. Jag fick Basiounys dödsbud av min gode vän, konstnären och den drivande kraften bakom Darb 1718, Moataz Nasr, då han ringde mig i en lucka av den mobilskugga över hela Egypten som Mubarak-regeringen ansvarade för i ett försök att kväsa demonstranterna. Moataz ringde från trappan till Egyptologiska museet intill Midan Tharir och med en desperat och uppriven röst ville han berätta för någon utifrån som brydde sig och kunde ”vittna om vad som händer” att han tillsammans med några andra protesterande stod på trappan och var attackerade från alla håll och kanter av så kallade ”thugs”, av polisen betalda hejdukar vars jobb är att slå, misshandla och krossa demokrati-ivrarna. Moataz hann berätta att Basiouny var död och att han inte trodde att han skulle klara sig mycket längre själv då de numerärt mycket överlägsna hejdukarna under samtalet hotfullt närmade sig kastade stenar och Molotov-cocktails på honom och han såg ingen väg därifrån. Samtalet bröts på just det där fruktansvärda vis som man absolut inte önskar – i ett regn av ”pang-poff-krash-blang”, då mobilskuggan återigen blev införd. 

Under de ca tio år jag har känt Moataz och flera andra av de andra nyckelpersonerna i Kairos och Alexandrias konstvärld har jag också kunnat få en inblick i hur Hosni Mubaraks genom-korrumperade styre påverkat vardagen för konstnärerna och konstlivet här. Videokonstnärer som ville spela in något, vad som helst, på öppen gata riskerade att bli plågade av polis, kanske till och med arresterade efter flera timmars utfrågningar vilket var standard. I bästa fall blev endast kameran kvar på stationen. Censuren, som ju snarare i teori skall handla om att upprätthålla de religiösa lagarna och förstås att se till att inga nakna bröst visas offentligt, har i praktiken godtyckligt hållits efter som något att skylla på om man vill störa friden för någon. Metoderna som används är till exempel att polisen stormar ett galleri, stänger galleriet tillfälligt och frågar ut de som arbetar med galleriet i timmar, synar bokföringen i sömmarna och beslagtar datorer och mobiler. Metoderna att stänga vägar för kommunikation och vanlig verksamhet är inte nya, de har använts så väl av Nazisterna i 30-talets Tyskland som av varje annan diktatur, och de är effektiva. Tillhör man konstlivet i Egypten följer man regelboken så långt det går för att undvika trakasserier och hot. Eller också försöker man uppgivet att flytta till något annat land, om man lyckas uppbringa visum förstås. Men man kunde också ganska enkelt finna vägar att få saker gjorda på det sätt man ville ändå, bara man visste hur och skötte det snyggt. 

För trots de upprepade trakasserierna från officiellt håll på den ”fria” konstvärlden i Egypten var ändå konstnärerna relativt befriade från högre direktiv och kunde i jämförelsevis med många andra diktaturer i mellanöstern arbeta någorlunda fritt och utan inblandning av polis och säkerhetstjänst. Det finns konstnärer som Hassan Khan, Lara Baladi, Sabah Naim och Wael Shawky som har gallerister både i och utanför Egypten vilka säljer deras verk och blir omskrivna både i och utanför mellanöstern och som har låtits få vara någorlunda i fred även om deras verk verkligen inte är befriade från regimkritik. Den censurerande verksamhet som har bedrivits har i första hand drabbat de som använt sin penna: journalister, författare och bloggare. Plus förstås de som av andra orsaker skaffat sig en position där de kan nå ut och som skapat ett kritiskt språk som skådespelare, filmregissörer, artister eller kanske som kända jurister. Oppositionella politiker inom landet fanns inte, annat än i fängelserna eller som något sorts staffage för att kunna visa upp något som påminde som demokrati inför omvärlden. Detta också för att kunna säkerställa de enorma mängder summor som USA enligt Camp David-avtalet årligen satt in på Mubaraks ”demokrati-konto”, varav en stor del betalades i militärmaterial såsom tanks och tårgaspatroner – just sådant som Mubarak använde mot sitt eget folk. 

Dessa miljarder var de som såg till att Mubarak blev en av världens rikaste män, och hans söner kunde bygga upp de miljardföretag som de äger och driver. Denna korruption var uppenbar för alla, och något som det ständigt talades om på barer och krogar där konstlivet befann sig, samtidigt som den enorma fattigdomen utanför var lika uppenbar och ännu mer påträngande. Ingen kunde undgå att drabbas av orättvisor, av nöden, av rikedomsexcesserna, av landet och av folket som sådant. 

Men under de många och långa samtal som dessa i vilka jag fått delta i under de senaste tio åren, och så sent som under veckorna innan den 25-e januari, var det dock ingen som trodde att en revolution var nära. Ingen kunde ens börja att föreställa sig att en grupp av människor skulle kunna samlas eftersom varje försök skulle slås ner kvickt och rappt av polis och säkerhetstjänst på grundval av det över 30 år långa undantagstillståndet som förbjöd all sorts demonstration. Och i varje fall skulle man inte kunna samlas över generationer och klasser – för hur kunde man nå varandra över de vanvettigt stora avstånd som finns mellan fattiga och rika, underklass och överklass, ortodoxa och sekulära? Varje konstnär som jag varit i kontakt med under och efter ”revolutionen” har uttryckt förvåning men också i stor grad stolthet och en enorm, nästan frireligiös – eller new-age-inspirerad – förundran och förtröstan över Egyptiernas förmåga att samlas, hålla samman och att stå ut tillsammans. Det förvånar även mig, som sett på både det vanliga livet och konstlivet med ett utanför-perspektiv och förundrats över de fraktioner som bildats över små petitesser och där konstnärer kan förskjutas för att de ställer ut på fel ställe eller med ”fel sorts” verk. Styrkan i revolutionen låg i att miljoner människor från alla håll och kanter, åldrar, klasser och kön kunde spontant samlas i en gemensam önskan om att tränga bort det 32 år gamla styret av Mubarak. Det var en uppdämd ilska som ingen radio- eller Internet-skugga kunde påverka eller inverka på. Konstnärerna och deras fraktioner var också samlade och några, som Basiouny, bildade en ivrig förtrupp. 

Men vad händer nu när Mubarak har avgått och försvunnit till sitt strandresort i Sharm el Sheik? Frid och fröjd äntligen? Knappast. Den sittande regeringen är en interrimslösning bestående av militären vars uppgift är att skydda Egypten och dess intressen. Vi som följde Al Jazeera dygnet runt under några veckor i januari och februari kunde förvånat se folkets jubel då militären körde in med sina tanks, men förbannade sedan militären högt för att de drog sig undan då polisens hejdukar red in med kameler och slängde stenar på demonstranterna. Mubarak, vars karriär startade som en duktig flygkapten i det militära, bibehöll en mycket god relation till sina kamrater som han stridit tillsammans med. Den äldre generationen inom militären, den som styr och ställer och är de som nu sitter i ”regeringen” är alltså gamla goda polare med Mubarak. En konstnär i Egypten beskriver militären som ”corruption itself”, korruptionen självt. Demonstrationerna på Midan Tharir fortsätter i förminskad och decimerad styrka för att fortsatta förändringar skall ske och för att ingen skall glömma vad folket vill – eller i alla fall vad de 20 miljonerna vilka demonstrerade under revolutionen vill, av de totalt 80 miljoner människor som bor i Egypten. 

Inom konstlivet försöker man just nu samlas, man bildar koalitioner, konstnärer och oberoende utställningsplatser emellan, vilka försöker bilda en front av ”kulturellt ledarskap”. Man försöker enas och artikulera politiska krav i form av statements och kommunikéer. Samtidigt kommer gammalt groll och gamla fraktioner till liv igen och flera olika koalitioner bildas vars mål kanske är de samma, men vars kraft att samlas tryter på grund av gamla trätor. Men man samlas i olika grupperingar dagligen och slipar på mål, formuleringar och manifest i olika diskussionsforum. Man vill reformera institutionerna, bygga upp det statliga konstetablissemanget från grunden och diskussionerna är, som man kan förstå, livliga. Reaktionära röster mot ”revolutionära” röster. Det kommer att ta tid och kraft. Och det kommer att kosta pengar eftersom ingenting kommer gratis. 

En av de oberoende konstnärsfraktionerna har bestämt sig för att på eget initiativ helt enkelt ta över Egyptens paviljong under Venedigbiennalen 2011. Deras paviljong ligger i Giardini och har en tradition av att visa just den sorts statsunderstödd konst som den yngre generationen konstnärer i Egypten vänder sig emot. I år kommer, om konstnärsfraktionen får sin vilja igenom, de finner pengar för det och Biennalgeneralen Paolo Baratta tillåter det, den Egyptiska paviljongen att vara fylld av verk signerade Ahmed Basiouny curaterat av Basiounys tidigare lärare och kollega Shady ElNoshokaty. Vad som än händer i paviljongen under 2011 kommer det att bli ett sorts riktmärke och symbol utåt för hur livet i Egypten kommer att te sig i ett större perspektiv i den närmsta framtiden – i första hand för konstlivet såklart men även för den stora fattiga massan, för de få men överdrivet rika, för hur religionsfrågor kommer att bemötas, för jämlikhet mellan kvinnor och män, och framför allt för yttrandefriheten. 

Epilog: Moataz Nasr klarade sig som genom ett under utan fysiska men från Molotov-attackerna, stenarna, polisförhören med tortyrhot samt de övriga trakasserierna han fick utstå under revolutionen och driver framgent Darb 1718 där han bland annat under mars månad hunnit visa en utställning med dokumentation från revolutionen.