I väntan på...

Den åttonde Berlinbiennalen8th Berlin Biennale for Contemporary Art, öppnade i slutet av maj 2014 och curateras i år av Juan A. Gaitán. Paletten bad Power Ekroth tala med curatorn en månad före öppningen och reflektera över biennalens historia.

Mycket litet information om det konstnärliga innehållet i biennalen har sipprat ut på förhand, endast ett fåtal av konstnärsnamnen är officiellt och detta endast på grund av att några ingår i ett råd (Olaf Nicolai samt Tarek Atoui) samt ett verk som redan är installerat och öppnat.

Det senare handlar om Andreas Angelidakis så kallade ”Crash Pad”, en installation på KW Institute for Contemporary Art, där events, seminarier och träffar under biennalen skall äga rum, det är alltså ett socialt rum inklätt av mattor med en visuell reminiscens av det ottomanska riket där man kan mötas över en stunds vila eller lyssna på ett konstnärligt samtal.

Berlinbiennalen har många gånger använt sig av den historiskt tyngda staden både som innehåll och bakgrund. Något som faller sig naturligt eftersom man inte tycks kunna vända sig någonstans utan att se spår av stadens konfliktfyllda historia. Och nog finns här mycket att plocka av för den som vill skapa en historisk fond till en konstutställning: optimismen och dekadensen som präglade sekelskiftet 1900; destruktionen, pessimismen och misstron som kom med det tredje riket; delningen under kalla kriget, och på senare år gentrifieringen.

I ljuset stadens konfliktfylda historia var det logiskt att Den sjunde biennalen, 2012 under ledning av konstnären Artur Żmijewski förvandlade utställningen till en slags konstnärlig aktion med titeln ”Forget Fear”. 

Bland annat bjöd han in Occupy-rörelserna att inta första våningen på KunstWerke, och mycket litet konst fick ta plats i de övriga salarna. Biennalen var kontroversiell, men detta initiativ var nog också en brytpunkt för vad man kan göra med en biennal. På ett sätt måste det vara befriande för Gaitán. Det innebär att han har en sorts ”carte blanche” att göra vad han vill, även om det skulle innebära att inte ställa ut ett enda konstverk.

Utställningen kommer att presenteras på tre olika platser, nämnda KunstWerke/KW som är centralt beläget i stadsdelen Mitte, samt Museen Dahlem – Staatliche Museen zu Berlin samt Haus am Waldsee som ligger en bra bit utanför centrum i mer borgerliga stadsdelar. Gaitán är en bra bit in i april fortfarande hemlighetsfull om konstnärslistan men är ändå villig att prata lite om de generella teman han har varit intresserad av under arbetet med biennalen.

Power Ekroth: Kommer den åttonde Berlinbiennalen att återknyta till tidigare versioner, och om så är fallet: på vilka sätt?

Juan A. Gaitán: Självfallet tittar man noga på vad som har gjorts tidigare, och jag har själv sett flera av de tidigare editionerna. Men jag är inte så upptagen med att försöka särskilja denna biennal från de tidigare utan snarare fokusera på vad som händer idag, både i Berlin och på andra ställen, och på Berlins relation till andra ställen i världen. Jag vill skapa en biennal som är i dialog med det aktuella, med nutiden. Jag tror att om man fokuserar på nuet kommer man även att inrikta sig på något helt annorlunda än det som har varit gjort i tidigare utgåvor.

PE: Kan du berätta lite om ditt koncept, eller ditt ”intellektuella landskap” inför biennalen? Har du några politiska intentioner exempelvis?

JG: Denna fråga antyder att man kan ha opolitiska intentioner, men vi kan utröna från historien att opolitiska intentioner i slutändan, oavsiktligt så att säga, ändå alltid upptas i något politiskt projekt eller program. Dessutom är det svårt att undgå det politiska när man producerar något för en publik.

PE: Okej, men hur kommer staden Berlin som både fysisk och historisk plats vara viktig för utställningen? Eller skulle man kunna installera samma utställning var som helst annars i världen?

JG: Staden Berlin är biennalens föremål och särskilt sättet hur 1700-talets och 1800-talets arkitektur är så starkt representerat här, i synnerhet i Mitte och på Museumsinsel men även i andra byggnader runt om, som om för att påpeka att dess Preussiska förflutna är denna stadens höjdpunkt.1 Detta innebär naturligtvis också att 1900-talets stora projekt på sätt och vis är förkastat framför en bild av en nyklassisk stad. Men behöver vi verkligen dessa idéer idag? Är det relevant? Vad ligger egentligen bakom en önskan om ett återuppståndet förflutet? Svaren på dessa frågor är komplexa, och vi är tvungna att titta till landets koloniala förflutna, men också in i de många sociala, politiska och kulturella konstruktioner som etablerades under denna period, varav många i sin tur ledde till 1900-talet och dess utveckling, både det goda och det fruktansvärda. Jag tvivlar dock på att restaurationen av den Preussiska principen har så mycket att göra med en kritisk historieskrivning, som sedan 1980-talet har närmat sig historieberättandet från en synvinkel av dess politiska och ideologiska implikationer.

PE: Kan du också då tala lite mer om det konceptuella ramverket?

JG: Ramverket är mer eller mindre baserat på vad jag nyss beskrev, utställningen kommer att bli uppdelad i tre delar, där varje del korresponderar till de platser där utställningen presenteras.

PE: Hur har din urvalsprocess för Berlin-biennalen sett ut, dvs. hade du några ”regler”, som till exempel att välja konstnärer utifrån en princip om jämlik genusfördelning eller konstnärer från någon specifik geografisk region – eller ett medvetet grepp, som att utelämna någon specifik geografisk region?

JG: Det är en fråga som jag får återkommande, och till vilken jag inte har något allmängiltigt svar. Det är en process som löper över två år, och det är många intuitiva beslut som tas på vägens gång, vilket inkluderar vilka konstnärer som är inbjudna att delta i utställningen. Jag antar att allt jag kan säga är att jag har bjudit in konstnärer utifrån deras praktik och faktumet att jag tycker att de relaterar till processen.

PE: Redan nu finns verket Crash Pad av Andreas Angelidakis på plats vilket är ett verk beställt av dig för biennalen. Kommer det finnas många fler beställda verk producerade av Berlin Biennalen i utställningen? Eller kommer vi att få se en mix av gamla verk också?

JG: De flesta verken är nya och specifikt gjorda för den åttonde Berlinbiennalen. Det kommer finnas några existerande verk också, och det beror på olika saker, som till exempel att konstnären ifråga inte längre lever, eller också kan det ha varit ett beslut taget av mig och konstnärerna efter en lång tids diskussion.

PE: När kommer konstnärslistan att bli officiell, och kan du redan nu tala om ett eller två verk som du speciellt vill framhäva?

JG: Konstnärslistan och verken blir officiella på presskonferensen!

PE: Jag förstår. Har det varit annorlunda att arbeta med Berlin Biennalen gentemot hur du tidigare har arbetat?

JG: Ja, det är en tvåårig process vilket är en generös tidsram för att göra en utställning. Det är inte så vanligt i dessa dagar att ha så pass lång tid att ägna åt en enda utställning. På grund av detta blir Berlinbiennalen samtidigt en koncentrerad, men också en modulerande process där man är fokuserad på utställningen och dess ramverk under två år, men det betyder också att dessa idéer får utrymme att växa och även att förändras organiskt under processen i någon utsträckning.

PE: Att arbeta inom en biennalstruktur kan både innebära en enorm frihetskänsla men det kan också vara frustrerande till tider, hur är din erfarenhet hitintills med att arbeta med Berlinbiennalen?

JG: Det innebär en ren lycka!

PE: Är det några projekt inför biennalen som har misslyckats i sitt realiserande?

JG: Nej, inga alls.

PE: Kan du kanske istället berätta lite om din bakgrund och om någon plats som har haft extra stor betydelse för dig?

JG: Jag föddes i Canada (Toronto) och växte upp i Colombia (Bogota). Jag studerade vid Emily Carr University of Art + Design i Vancouver och fortsatte post-examenstudier i konsthistoria vid UBC, University of British Columbia, också i Vancouver. Jag har bott i Rotterdam, Paris, San Francisco, Mexico City och nu i Berlin, men jag kan inte säga att någon stad har varit mer viktig för mig än någon annan, och alla markerar definierande moment i mitt liv, och det är ju så att definierande moment inte är så lätta att klassificera.

PE: Har du redan nu bestämt vad ditt nästa steg kommer att vara efter att den här biennalen har öppnat och avslutats? Kommer du att stanna i Berlin eller ska du vidare till någon annan plats?

JG: Jag har tyvärr ovanan att bara fortsätta utan en endaste plan!

Efter att ha intervjuat Gaitán känns det som en medveten strategi att inte förmedla speciellt mycket information alls på förhand. Kanske är Gaitáns intention är att man inte skall ha någon som helst chans att döma biennalen förrän man de facto har sett den? Kanske är det ett försök att hålla publiken i spänd förväntan, likt Carolyn Christov-Bakargiev gjorde inför Documenta 13, där konstnärslistan också blev publik samma dag som pressöppningen? Ett annat skäl kan förstås vara att den curatoriella friheten är så stor och det är så pass lockande att bibehålla möjligheten att kunna addera konstnärer ända fram till sista sekund. Tyvärr blir resultatet inte en generös och välkomnande attityd, något som Berlinbiennalen hade mått gott av efter den förra konst-fattiga biennalen. Här i Berlin är förväntningarna ganska låga och ”försnacket” är mer eller mindre icke-existerande. Å andra sidan har Berlinbiennalen förmodligen aldrig riktat sig specifikt till just de som bor och arbetar här, utan snarare gentemot de tillresande från andra städer och länder.

Men något kan vi ändå lista ut genom att titta på vad Gaitán har curaterat tidigare. Mellan 2009 och 2011 arbetade han som curator på Witte de With Center for Contemporary Art i Rotterdam där en av de mest intressanta utställningarna hette ”The End of Money”, en utställning där bland annat svenske duon Goldin & Senneby medverkade. Utställningen kan ses som ett inlägg i debatten om värde – ekonomiskt och kulturellt – i kölvattnet av de mycket hårda nedskärningarna för konst- och kultursektorn i Nederländerna. Hur kan man egentligen navigera i en värld bortanför det ekonomiska värdesystemet som präglar de flestas sätt att tänka? Den enda utställning som å andra sidan nämns i den officiella pressreleasen från Biennalens sida är dock ”Material Information” som ägde rum i Bergen, Norge, där Gaitán sammanställde en utställning som inkluderade både samtida konst och samtida konsthantverk på tre ställen där Kunstindustrimuseet utgjorde huvudparten. Avsikten var att belysa hur produktionen av ting och objekt blir alltmer separerat från konsumtionen av samma ting. Arbetsprocesserna bakom är inte längre det definierande för tingen, utan snarare hur de är sålda och till vem. Det skulle kunna vara intressant att titta på Berlin som ett filter för hur dessa system av arbete, klass, ekonomi och konst/kultur avspeglar varandra, allt via en politisk strävan av att återupprätta den forna glansen av Preussen idag.

Om kort tid får vi se om det även är Gaitáns intentioner.

1 Juan A. Gaitán talar här inte bara om den befintliga arkitekturen i stadsdelen Mitte, men även om det kontroversiella beslutet vilket innebär det framtida uppförandet av en replik, en fasad, av det preussiska stadsslottet i Berlin från vilken kejsar Willhelm II utropade första världskriget 1914. Slottet skadades förvisso under andra världskriget men inte allvarligt, men DDR-regimen lät likväl riva slottet 1950 av symboliska grunder. Istället lät man uppföra Palast der Republik där den östtyska Folkkammaren sammanträdde. Palast der Republik blev orsak till häftiga diskussioner efter återföreningen av Tyskland om huruvida man skulle bevara det asbestbesudlade Palast der Republik eller återskapa barockslottet från 1700-talet. Slutligen revs Palast och återuppbyggandet av slottet har påbörjats för att, som det heter ”manifestera Tysklands enhet och demokrati”.