Antagonismens curatering

Intervju med Joanna Warsza inför den 7-e Berlinbiennalen

Den sjunde upplagan av Berlinbiennalen öppnar i april 2012 och curateras av konstnären Artur Żmijewski vilken assisteras i curaterandet av teatercuratorn Joanna Warsza och konstnärsgruppen Voina. Żmijewski har utmärkt sig genom sina ganska långa, djupt allvarliga men mycket humoristiska videos vilka speglar demokratiska, religiösa och idealistiska rörelser i samhället – oftast med iscensatt dokumentärt material. Valet av Żmijewski efter ett pärlband av annars ganska ”säkra kort” av curatorer är förvånande men också ett tydligt tecken i tiden, man är öppen för att även ta in en mer idealiserande bild av konsten än en under en längre tid, marknadsbaserad bild av konsten, på biennalen i Berlin. Givetvis skapar detta enorma förväntningar från konstvärlden om att både bli förvånad och besviken över nya grepp om curaterandet. Joanna Warsza svarade på ett antal frågor i förkant av biennalens öppnande.

På vilket sätt kommer 2012 års version av Berlinbiennalen att skilja sig från tidigare Berlinbiennaler?

Den stora skillnaden ligger i dess performativa natur. Den här gången tänker vi inte administrera konstobjekt, utan vi försöker istället att skapa och att stödja sociala processer som påbörjats som, och har sitt ursprung ur, konstverk. Om du frågar våra co-curatorer, gruppen Voina från Ryssland, om var och hur konst avgränsas så kommer de att svara ”ingenstans och inte alls”. Ett upplopp kan vara konst, ett möte kan vara konst, en demonstration i syfte att finalisera ett monument för sintier och romer kan vara konst. Konst måste inte vara självrefererande; den kan vara stark, subversiv och verkligen förändra saker. Jag vet att det låter som ett avantgardistiskt påstående men det tycks som att vi lever i en sorts övergångsperiod där dessa påståenden återigen har relevans.

Vi försöker också att utveckla det politiska fältet för curatering. Om man gör anspråk på att vara en politisk curator måste man även åta sig ett curatoriellt ansvar över att presentera alla möjliga olika sorters åsikter inom en och samma konstutställning. Även de man inte håller med om. Att vara en curator för oss innebär inte längre en position av att ta hand om konsten [curatering kommer från ordet ”cura” = vårda, ta hand om, kurera]. Istället handlar det snarare om en antagonistisk position, av motsättningar och att släppa kontrollen över innehållet. Och om politiken är ett sätt för olika grupper i samhället att uttrycka sina åsikter och intressen och att finna sociala metoder för att göra kollektiva beslut – ja då måste vi acceptera detta och ge rum för våra motståndare.

Kan du berätta lite om den övergripande idén bakom biennalen?

Vi hade en enkel curatoriell agenda: att visa exempel på hur konst kan fungera i verkligheten, hur konst kan nå bortom antagandet om att vad man än presenterar i ett konstsammanhang så blir det fejk och en önskan om att undgå en logik om en ren representation av fakta som händer någon annanstans och istället koncentrera oss på ett här, nu och varför. Vi har precis publicerat den första readern, ”Forget Fear”, vilken presenterar en samling exempel över konstnärlig pragmatism, tron på att en idé kan nå utöver sig själv, där vänsterengagemang inte är en självrefererande teori men istället ett sorts basalt konstskapande genom att arbeta på gräsrotsnivå och med reella saker.

Tror du att publiken kommer att ha svårigheter i att urskilja vad som är konstverk som är inkluderade i biennalen och vad som inte är inkluderat – låt oss säga ett ”vanligt upplopp” istället för ett ”biennal-upplopp”? Och om så är fallet, är det något som ni bryr er om och försöker att överbrygga gapet mellan konstnär/demonstrant och publik? Är det ens, i ert sätt att se, någon skillnad mellan publiken och konstnären i dessa fall?

Vi upplåter hela bottenplanet av Kunst Werke, KW Institute for Contemporary Art, till att bli en sorts opinionsbildande plats för olika rörelser och grupperingar och skapar på så vis en ”parallell biennal”. Vi kommer inte att utöva någon som helst curatoriell strategi på denna plats, vår intention var att dela med oss av de institutionella medel vi har och att sätta stopp för ”business of the Biennale as usual”. Vår publik kommer att gå genom denna opinionsbildande plats och möta de olika grupperingarna – vilket påminner om ett Occupy Museums – och har därigenom en möjlighet att tala till grupperingarna, och därigenom utöva en performativ demokrati. Vi har ingen aning om hur denna idé kommer att fungera, men vad jag kan säga är att det är i de avgörande politiska transaktionsperioderna som konstnärer ger upp sina ateljéer och tar saken om att göra något med verkligheten i egna händer – det är vad som hände med avangardet, det är vad som hände efter 1968 med initiativ såsom Art Workers Coalition, och det är vad som händer just nu, vilket vi försöker att underlätta och även vara del av. Nu är det upp till publiken att bestämma sig för huruvida allting inom konstens väggar ändå bara falskt, och det enda som är sant är konstmarknaden – eller istället: OK, låt oss göra något med de medel som står till buds.

Har du som curator valt att inkludera många verk i biennalen som du tar avstånd från, och i så fall; kan du nämna några av dem och vad det är med dem som du är oenig med?

Jag är oenig med många av den katolska religionens påståenden och den ideologiska makten som en religion innefattar – men vi har ändå valt att arbeta med en religiös konstnär. Jag håller inte med om att man konstruerar en anti-tysk bild i Polen genom att rekonstruera (de mycket populära) historiska militära bataljer men däremot presenterar vi ett sådant fenomen och performance. Jag håller inte heller med om idén om ett framtida center mot utvisningar vilket kommer att fokusera på tyska flyktingar efter WW2 – även om vi kommer att återge denna idé genom vårt berättande.

Ni fick ett enormt gensvar på ett ”open call” för konstnärer inför Berlinbiennalen med ungefär 5.000 svar. Hur många konstnärer, som ni annars inte hade övervägt om de inte svarat via detta open call, har ni inkluderat i biennalen, och hur gick ni till väga för att välja de som klarade sig genom nålsögat?

Responsen på detta open call var överväldigande. Om man mottar 5.000 ansökningar, hur kan man då välja fem? Vi ville gärna ge ett gensvar på det stora intresset på vårt förslag, och också försöka få människorna att känna sig delaktiga i ”the cloud”; hur tänker de på sig själva i en samling, i en grupp, ett parlament av åsikter. Logiken återfinns i hur sociala rörelser skapas – om du önskar att delta så deltar du. För att inkludera de mer än 5.000 bidragen till utställningen har vi i samarbete med mediaaktivisten Pit Schultz utvecklat en öppen, icke-kommerssiell plattform: ArtWiki. Det har blivit en digital arena för den 7e Berlinbiennalen och vi kommer att lansera denna under öppningsdagarna. Så svaret på din fråga är: alla är inkluderade.

Den curatoriella rollen är ofta beskriven som en auktoritär person med mycket makt och influens över konstnären/konstnärerna, och jag antar att ert ”open call” var ett sätt att försöka öppna upp urvalsprocessen till en någorlunda demokratisk nivå, men är det något som ni försöker att adressera även på andra nivåer i biennal-skapandets processer?

ArtWiki konkretiserar på ett precist sätt en uppriktig önskan om att dra sig tillbaka från den curatoriella urvalspolitiken och exklusiviteten. I vissa projekt står ändå våra val på spel till trots för att vi är intresserade i att abstrahera oss från ett självrefererande estetiskt omdöme. Vi är också intresserade i medborgarkonst, i att upplösa konstnärens särställning i gruppen och vi menar att den grundläggande konsten arbetar från botten och uppåt. När jag åkte till Egypten och Tunis mötte vi exempelvis konstnärer såsom gruppen Mosireen vilka mobiliserade massorna genom att organisera Tahrir-biografen, en biograf på gatorna. För att kunna visa på den manipulativa rollen hos mainstream media för en allmän publik organiserade de även online-monitorering av händelser, spelade in militära rättegångar eller skapade workshops med live-streaming. Vi har alltså inte intresserat oss för huruvida konst är god eller dålig inför denna biennal.

Ändå har ni kommissionerat konstnärer att producera specifika verk för biennalen. Hur undviker ni att ArtWiki endast blir ett ”vilket som helst arkiv” av konstnärer som önskar att ha sitt verk med i biennalen, dvs hur kommer detta ”moln” [cloud] av konstnärsstatement att bli ett politiskt statement i sig själv, och inte endast ett uttryck för en sorts ”salon des refusées”? I uppmaningen för ert ”open call” bad ni dessutom rent konkret konstnärerna om att ge uttryck för deras personliga politiska åsikt; hur undviker ni tankarna till den sorts åsiktsregistrering som används i förtryckande stater, och som ju används historiskt sätt på ett extremt sätt just i Berlin, exempelvis av STASI. Och hur kommer ni att presentera ArtWiki, måste publiken gå genom de 5.000 bidragen hemmavid online? Hur kommer ArtWiki att bli implementerad i det övergripande konceptet?

Vi ser verkligen på ArtWiki som en digital arena för den 7e Berlinbiennalen, och vi gör det också för att ge en bild av vår position i nätverken. Det är ett digitalt konstbibliotek till vilken konstnärer inte bara presenterar deras verk, men också politiska och sociala påståenden. De samtida konstregistren som redan existerar är marknadslistor som man kan finna överallt på internet, och vi går på tvärs mot den logiken. ArtWiki kommer att överleva vilken utställning, installation som helst och fortsätter in i framtiden. Det ger också varje konstnär full bestämmanderätt över kommunikationen kring deras konstverk. I vilket annat sammanhang händer detta idag? Idag har till och med sociala nätverk har blivit övertagna av marknadsorienterade system.

Det har uppstått anklagelser från konstnärer om att er politiska ståndpunkt med Berlinbiennalen inte är tillräckligt radikal, och att ni inte egentligen förändrar på någonting genom att arbeta ”innanför systemet”, vill du kommentera detta? I relation till denna frågan uppstår även frågan om det ens är möjligt för curatorerna att bibehålla sin egen autonomi inom biennalsystemet, och i så fall: hur?

Det är viktigt att använda sig av de verktyg man har. Om man curaterar Berlinbiennalen kan man använda sig av alla institutionella verktyg till max. Vi bjöd in Voina-gruppen från St. Petersburg att co-curatera. De accepterade, men beslöt att inte komma till Berlin för att arbeta med oss eftersom de inte är intresserade alls av detta. De fortsätter sitt subversiva arbete i Ryssland och får från oss vad de kan behöva – visibilitet, advokatstöd och lite pengar. Deras verktyg finns här; frågan är hur de använder dem. Vi kan inte gå utanför helt och hållet från logiken om hur det fungerar när folk kommer för att se en utställning och hur de är förberedda på detta. Om de vill se ett spektakel kommer de också att se ett spektakel. Personligen tror jag på Jean-Luc Godards citat ”Don't change anything for everything to be different”. Allt beror på ens vilja att ens uppleva saker annorlunda och inte som en återvändsgränd. Om denna utställning och många tidsbaserade projekt skulle kunna erbjuda möjligheten att skapa nya sociala och politiska scenarier eller möjligheter skulle det vara fantastiskt.

En av våra frågor som vi undersöker handlar om den stora publik som vi arbetar inför, och har ärvt genom att arbeta med en sådan upphöjd konstutställning såsom Berlinbiennalen. Vad vi hoppas på är en situation där publiken som är programmerad att komma för att konsumera, istället går därifrån med en känsla av att vara en icke-konsument. Vår publik är vår stora potential. Det är de som borde ha varit på konstnärslistan: alla de hundratusentals av människor som kommer och tittar på utställningen.

Konstvärlden är förstås en intressant arena att arbeta på ett politiskt sätt, men förväntar ni er att nå utanför finsmakarna av konst med biennalen, och i så fall: hur, vilka verktyg kommer ni att arbeta med? Vilka är er viktigaste målgrupp?

En av de första projekten som redan har startat inom ramen för den 7e Berlinbiennalen är uppropet av Martin Zet att samla in böcker av Thilo Sarrazin. Det är en tysk bok som såldes i 1,5 miljoner exemplar och innehar ett mjuk-rasistiskt innehåll. Uppmaningen skapade en kolossal diskussion och extrema reaktioner även utanför konstscenen eller konstdiskursen, bland gemene man i det tyska samhället. Grupper som normalt inte engagerar sig i samtida konst reagerade positivt eller negativt på Zets projekt – exempelvis representanter för både den turkiska befolkningsgruppen i Berlin och Antifa – och vi fick känna på en e-mail-attack från den högerextrema sidan. Med Zets projekt har Berlinbiennalen redan påbörjat att uppsöka territorier utanför konstsfären och att påverka olika sociala grupperingar, och att förena krafter med grupper som påverkats av denna bok.

Martin Zets projekt provocerade verkligen många reaktioner. Är det ett sorts intyg på konstverkets framgång, eller vill du mäta framgång på något annat vis?

Framgång är det som händer när något drabbar. Detta projekt har verkligen drabbat.

Vad är era förhandsförväntingar om hur biennalens konstprojekt kommer att fungera såsom strategier för verklig, substantiell men även symbolisk inverkan? 

I någon utsträckning hoppas vi i alla fall på att stoppa ”biennaliseringen” av konstvärlden: att stoppa ”business as usual”. Tror du att konstvärlden verkligen behöver ytterligare en representations-orienterad biennal? Jag tror inte det.

Vad är din curatoriella bakgrund? 

Jag har ursprungligen en teaterbakgrund och arbetade först som en teatercurator. Jag förstod ganska snart att det att bjuda in färdiga teaterpjäser för endast en dag är för dyrt och påminner om att behöva vänta ett halvår för ett Paris-Dakar-följe som drar genom byn på totalt tio minuter. Teater – i alla fall i Polen – är för ”teori-fobisk” för mig, och refererar för mycket till känslor och sinnesrörelser och inte tillräckligt mycket till sociala och politiska dimensioner. Jag påbörjade att expandera fältet och att utveckla kontext-mottagliga situationer med teatern och även (visuella) konstnärer, med vetenskapsmän och aktivister. Vad jag uppskattade med den visuella konstens kontext var faktumet att andra ämnen migrerar in i den. Man finner sociologi, progressiv arkitektur eller till och med utbildning inkorporeras och sammanfoga sig med konsten, vilket möjliggör diversifiering och utvecklandet av ett radikalt tänkande. Jag har varit speciellt intresserad av konstnärsrollen inom sociala processer. År 2007 etablerade jag den oberoende plattformen Laura Palmer Foundation och arbetade mestadels inom den offentliga sfären och curaterade projekt som utforskar sociala och politiska agendor liksom konceptuella situationer. Jag flyttade till Berlin i januari 2011 för att arbeta med Artur Żmijewski med utvecklandet och realiserandet av konceptet för den 7e Berlinbiennalen.

Har du och Artur arbetat tillsammans tidigare? Hur möttes ni?

Vi är bägge från Warsawa ursprungligen. Jag kontaktade honom under 2010 eftersom jag ville arbeta med en av skådespelarna i hans film Repetition. Jag behandlade denna kontakt som en ren formalitet och förväntade mig inget annat än att träffa på en ganska så besvärlig konstnär. Men vi hade ett verkligt intressant samtal som fortsatte in i några ytterligare möten. Men vi har aldrig arbetat tillsammans tidigare. I januari 2011 sände Artur mig ett e-mail som bestod av en enda mening där han sa att han kanske behövde lite hjälp med biennalen och han frågade om jag ville ansluta mig till honom i Berlin så snart som möjligt. En månad senare var jag på plats. Vi har väldigt liknande intressen och väldigt olika personligheter – och ett helt annorlunda sätt att få till projekt.