Det är inget fel på konstnärerna som representerar Sverige i den svenska paviljongen i år, de är bägge aktiva och intressanta konstnärer vilka opererar i en samtida kontext i både en nationell och internationell bemärkelse. Intendenterna på Moderna Museet har erfarenhet och kompetens. Det är absolut inget fel på den tekniska avdelningen på Moderna Museet (herregud om man någon gång fick tillgång till sådan enorm kunskapsbas och resurser...!). Men något har onekligen och otvetydigt kukat ur i paviljongen.

Det är en hel del saker som bör påpekas i sammanhanget, men jag vill bara koncentrera mig på några få saker här och nu. Dels handlar det om urvalen av verken och gestaltningen av verken. Jag väljer att börja med Andreas Eriksson som intagit hela paviljongens inre med måleri på väggarna och skulpturer på golvet. Som vi ju alla vet är det en imposant och vacker paviljongstruktur byggd av Sverre Fehn som man som konstnär måste arbeta med/mot i Giardini, där bland annat tre växande trädstammar i mitten av paviljongen måste tas hänsyn till. Just trädstammarna är dock i Erikssons fall det som verkligen faktiskt fungerar tillsammans med hans skulpturer vilka till stor del består av avgjutningar av fåglar och deras bon, trädpinnar, löv, mullvadshål och andra saker från naturen. Återigen, att urvalet till paviljongen föll på Andreas Eriksson är inte något fel i sig, även om det visst också är legitimt att ifrågasätta detta utifrån ett perspektiv om att det kanske skulle vara intressant att visa upp en del (vilka är i majoritet) av den svenska konstnärskollegiet som inte arbetar med just ett naturromantiskt perspektiv vilket i ett internationellt perspektiv ses på som något stereotypiskt svenskt.

Men om vi nu bortser från detta och istället tittar på gestaltningen av Erikssons skulpturer och målerier så finns det mycket mer att säga. Att den typen av måleri som är olja på duk/pannå oftast ägnar sig bäst hängande på väggen är legio och Erikssons måleri hänger just på de befintliga väggarna på rad. Man har alltså inte valt att bygga extra väggar i paviljongen utan man har valt att utgå från Fehns struktur. Fehns betongväggar är ljusgrå. Erikssons måleri anlägger visserligen en mycket mörkare gråton och innehåller fler färger, men intrycket är ändå ganska grått vilket gör att de ”försvinner” in i bakgrunden och jag upplever det som att det bildar en sorts total-grisaille. Eftersom att man i princip ser hela utställningen från utsidan finns heller ingen större mening i att gå fram till varje skulptur eller måleri för att uppleva dem på nära håll, vilket är synd. Den som är bekant med det mänskliga psyket vet nämligen att det man inte ser är just det man är nyfiken på och detta är något man brukar använda sig av i utställningsarkitektur och därmed sätta ut olika hinder i strukturen som gör att man upptäcker mer. Blandat med skulpturerna vilka alltså är placerade på golvet, finns stora vitpolerade fyrkantiga och platta strukturer. De ser ut som mycket låga cat-walks för modevisningar. Dessa platta fyrkanter skall representera Erikssons gårdshus och gårdsplan i skala 1:2. Här kan man alltså få se hur Erikssons boendehus står i relation till de andra husen som kan tänkas vara ett gammalt utedass kanske, en vedbod och ett stall. Det är alltså ett konceptuellt arbete bland skulpturerna och målerierna vilket skulle kunna förvandla installationen till en helhet där avgjutningarna står i relation till den exakta positionen till Erikssons hemmavid. Med risk för att låta som en annan svensk kritiker så måste jag utbryta i ett ”Ursäkta, men vem fan bryr sig?”.

Det jag menar är att det finns ingen självklarhet i att gestalta Erikssons objekt och målerier i relation till hans eget hem. Men om det finns en uttalad konstnärlig och konceptuell ambition med denna relation så borde man väl för guds skull i så fall markera detta hem på ett mer tydligt vis för att man inte ska tro att det strax öppnar en Prada-visning mitt i utställningen. Kanske borde man bygga upp dem som modeller om det nu verkligen är viktigt för upplevelsen av skulpurerna att det finns hus varifrån man kan se fåglarna etc. För det kanske har relevans i så fall att försöka göra sig en bild om husets färg och hur i så fall det är situerat i landskapet (som ju liksom bör vara i huvudposition här), och visa om vi befinner oss i ett platt landskap eller ett kuperat, var skuggan faller etc? Fast i ärlighetens namn, det är ju Erikssons arbeten man skall koncentrera sig på, dvs objekten och målerierna, eller? De drunknar i det sätt som det är installerat på och det är inte bra för någon. Detta handlar inte om lågmäldhet i förhållande till ett ”karnevalstänkande” som råder i ett sådant stort sammanhang som Venedig, vilket såklart också är relevant att tänka på – ska man slå ner på takten och få en tankepaus i en myriad av händelser eller slå på stora trummor för att nå ut i en djungel? – detta handlar istället om hur man bäst förmedlar och gestaltar de verk man nu har valt att ställa ut. Erikssons skulpturer är inte utställda på ett, för publiken, tillfredsställande sätt med mindre än att man endast mäter ca 25 cm i strumplästen. Och då skulle man behöva springa bort från podierna som i värsta fall faktiskt skymmer skulpturerna (om man var så liten alltså). Hans måleri marginaliseras i förhållande till skulpturerna, de försvinner in i väggarna och som besökare sveper man över verken med blicken utan att behöva, eller ens vilja, konfronteras med dem.

Men en besökare som läst pressmeddelandet undrar kanske var Fia Backströms verk är och måste gå ut till informationsdisken för att få mer information. Hennes verk består av en audio-guide av typen man finner på museer vilken man kan, och bör, ta med sig ut på vandringen mellan de övriga paviljongerna i Giardini. Utanför tio av de nationella paviljongerna (Egypten, Israel, Nederländerna, Sverige, Korea, Kanada, England, Serbien, Uruguay och Grekland) finns nämligen en markering i form av en liten och platt metall-reproduktion av ett av de nationella monumenten från varje land – och här kan man rikta audioguiden mot skulpturerna för att få in varje ”guide” i form av en halvtimmas samtal om varje nationalstat. Jo, här har vi ett av de ”hinder” för besökaren jag efterlyste med Erikssons installation. ​

Men här pratar vi inte om ett hinder, här pratar vi om en veritabel hinderbana från helvetet. Först måste man ju faktiskt veta om att Backström har ett verk med på utställningen, sedan försöka finna en ingång till det vid informationsdisken, sedan våga tala med personen bakom disken (om det finns någon där och den inte är på välförtjänad kiss- och ätpaus) för att, i utbyte med en inscanning av ens ID, erhålla en audio-guide med hörlurar. Detta till att börja med. Sedan får man hoppas att det inte är en lång kö till informationsdisken, att en av de ca 20-25 audio-guiderna (jag skall låta det vara osagt om det kanske fanns fler guider i bakrummet, men på disken fanns endast ca 20 som jag såg i alla fall) är ledig. Personligen var jag på plats som nummer ett av alla besökare under VIP-visningen och fick utlånat den allra första guiden så den funkade faktiskt finfint – men jag bävar för hur tekniken håller för fukt, svettklumpiga besökarhänder och överhettning under sommaren i Venedig. Men låt oss nu säga att allt funkar ända fram till november så som det gjorde för mig, så kan man hoppas att den svenska paviljongen är en av de allra första man besöker i Giardini så att man slipper fresta på fötterna ytterligare för att gå tillbaka till de paviljonger man kanske redan sett för att få trycka ut ett spår för att lyssna på. Nå. Talade jag om att varje ljudspår är på ca 30 minuter? Japp, detta betyder alltså att man bör lägga ner totalt ca 5 timmar på Backströms verk för att kunna säga att man upplevt verkets fulla potential. Jo tjena!

Nej, jag upplevde aldrig verkets fulla potential i den bemärkelsen. Jag lyssnade när Måns Wrange och Matts Leiderstam talade om ”Swedish sexuality” vilket var väl sådär sexigt, jag lyssnade på Iman Issa, Mai Abu ElDahab och Basim Magdy tala om Egypten och Jacqueline Lacasa samtala med Luis Camnitzer om Uruguay. Samtalen kretsade kring plattityder och floskler och stereotyper om varje nationell identitet, och skulle kanske förmedla en bredare bild av varje land antar jag, men det kändes istället mer som om verket befäste dessa floskler eftersom det är dem man koncentrerar sig på. Jag lämnade tillbaka audioguiden efter detta för att kunna koncentrera mig och kommunicera med min egen omgivning om det jag såg och upplevde utanför audioguiden istället. Så egentligen kan jag alltså inte skriva om verket eftersom jag inte haft stamina nog att lyssna mig igenom alla samtal, men med den upplevelsen i bakfickan undrar jag ändå vem som egentligen kommer att orka ta del av hela eller ens delar av verket? Och hur många kommer ens att veta om det – eller få en audioguide i sin hand: det är ju ganska troligt att det i Giardini kommer att befinna sig mer än 20 konstintresserade personer åt gången dagligen under utställningstiden? Jo, jag håller med om att man faktiskt ska ta sig tid till konsten. Men i konkurrensen med alla andra verk på, i och utanför biennalens ramar måste man kanske anpassa uttrycket till rådande förhållanden. Och då menar jag faktiskt inte att allt måste skrika och slåss och vara grällt och högljutt för att synas/höras, verkligen inte, även om det såklart är enklare att kommunicera i ett sådant enormt utbud om man snabbt får en ingång/nyckel som gör att man vill se mer, väcker ens nyfikenhet som gör att man har lust att utforska och att ta sig tid till verket i fråga. Kanske hade det varit bättre att transkribera samtalen, göra en bok och ett USB-minne som delas ut gratis till besökarna istället? Men å andra sidan kanske inte så många skulle sätta sig ner hemma heller...

Jo jag vet, jag är curator och skribent och ska fan inte ha ett skit med konstnärens gestaltande att göra och bör hålla fingrarna borta från verket som sådant. Men som curator bör jag tänka på publiken och välja bort ett verk som skapar fler hinder än ”uppenbarelser” och istället är det en plikt att försöka styra in på en gestaltning som fungerar i sammanhanget, en plikt att tänka på gestaltningen! En audio-guide som verk funkar fin-fint i en annan kontext, låt säga en separatutställning på ett mindre galleri eller i en mindre koncentrerad kontext och inte i fucking Giardini. Kanske finns det många andra alternativ som främjar en publik att delta och också kommunicera i verket. För vill man ändå inte att så många som möjligt ska kunna delta i verket?

Nej, jag tänker inte gå in mer på innehållet i Erikssons och Backströms verk här. Det är en längre, och annan, historia som också den är intressant att utforska och det finns oerhört mycket mer att tillägga om detta. Men det har faktiskt inte så mycket med den svenska paviljongens mer generella tillstånd i Venedig i år att göra. Jag kanske klampar omkring i ett glashus som en fet flodhäst och lägger mig i saker jag inte har att göra med och har heeelt fel? Well, hit me, tala gärna om vad du tycker, för såhär tycker jag!