Simon Mullan – ALPHA


Min första kontakt med uttrycket ”bomberjacka” skedde mot slutet av 80-talet då en av mina klasskompisar tog steget från att lyssna mycket på ska-musik och bära creepers till att raka av sig mods-frillan, satte på sig kängor och en bomberjacka, och började kalla sig för skinnskalle. Han skaffade sig inte bara en ny stil, men inordnade sig med sin uniform i en subkultur och fick en solklar identitet. Men han ville ändå inte tillskriva sig alla de åsikter de flesta antog att han hade och förde ett sorts informationskrig för att bemöta omgivningens fördomar ”Det här är ett klädmode från London och har med musik att göra, inte nazist-ideologi!” förfäktade han. ”Det är ett typiskt arbetarklass-mode och det var sk. ”Redskins”, anti-fascister som bar bomberjackorna först!”. Och visst hade han rätt, att raka av håret var från början ett sätt för proletariatet i England att visa tillhörighet med varandra och ett sätt att distansera sig från de som lät sig inspireras av hippie-stilen och lät håret växa istället. Nynazisterna adapterade modet och ”tog över” det i mitten av 80-talet, precis på liknande vis som de just nu aktivt söker kopiera och adaptera sin stil till hipster-modet, sk. ”nipsters” i Tyskland för att smälta in och skapa större acceptans för sin ideologi. Min klasskompis var dock inte anti-fascist själv, och den svarta jackan blev hans biljett till gemenskap i ett kompisgäng med ännu större kängor.

Alpha, den allra första bokstaven i det grekiska alfabetet är också symbolen för siffran ett, och har på något vis blivit så tätt sammankopplat med uttrycket ”alfahanne” att det nästan är omöjligt att inte tänka på ordet utan att tänka på sociala hierarkier, positioneringen inom dem, samt på ett genus. Alpha är inte bara titeln på Simon Mullans utställning på Belenius/Nordenhake utan även titeln på en serie textilverk med blanka och slittåliga nylontyg av Mullan. Dessa textilverk är décollagearbeten skapade med hjälp av uppsnittade begagnade så kallade bomberjackor. Bomberjackan, som egentligen heter MA-1, producerades ursprungligen för USAs flygvapen av ”Alpha Industries” runt 1950 för att piloterna skulle kunna hålla värmen uppe i luften med en stängd jacka, men ha ett luftigt alternativ när jackan var öppen på marken. Den karaktäristiska orangefärgade insidan hade ursprungligen en funktion, tanken var att piloten lätt skulle kunna vända jackan ut-och-in i en nödsituation för att lättare kunna bli lokaliserad i svår terräng. Jackan spreds snabbt även bland civilister på grund av dess praktiska fördelar, men också genom populärkulturen då de sågs bäras av filmikoner som Marlon Brando och James Dean i diverse uppstudsiga roller. Om tanken på bomberjackan under 80 och 90-talen var förknippat med skinnskallarna dyker idag istället en bild av Ryan Goslings silkesfjuniga karaktär i filmen Drive upp, samt en mer generell bild som handlar om klubbkultur.

Färgen på bomberjackorna spelar stor roll, och över tid betyder de olika saker, till exempel har hip-hop och graffiti-kulturen lagt beslag på den svarta jackan, läktarkulturen klär sig gärna i gröna bomberjackor, och turkiska gäng i Österrike och Tyskland tar på sig röda, vissa gay-kretsar använder blå eller silver och så vidare. De olika färgerna är inte bara ett sätt att ”visa färg”, de identitet eller kanske till och med sexualitet för sina gelikar, men också ett sätt att ta på sig ett skal, en sköld och ett skydd. I Österrike, Mullans tidigare hemland, finns ett uttryck om jackan som säger det klart och tydligt: ”bomberheisel”, översatt till svenska blir det ”bomberhud”. När Mullan sliter och snittar upp de begagnade jackorna kan man jämföra det med en skalpering av en subkulturs uniform. Nyligen var Mullan tvungen att offra sin egen högst älskade (och välanvända) jacka för att fullfölja ett verk, och han omtalar det som en mycket smärtsam process han gick igenom. Det är både något våldsamt över det, som att man drar av någon huden, samtidigt som det är något sorts helande med att han omsorgsfullt syr ihop delarna igen till en ny helhet och spänner upp ”skinnet” på ram. Det visuella resultatet kan liknas av ett landskapsmåleri, eller en kartografi om man så vill. Lapptäcket av delar kan man visserligen dela upp i jackans delar: ärm, rygg, vänster bröstdel osv. Men det generella intrycket är ändå en abstraktion i jacktygets färger där den blå kommer i närheten av ”kleinblått” vilket för tankarna ännu närmre måleriet. Verken i serien Alpha är dessutom tillverkade med en orange baksida från samma jackor framsidan är skapad med. För Mullan är färgen en sorts anti-färg, men den orangea signal-färgen som endast syns när man lyfter på tavlan, och är man det minsta böjd åt det Freudianska hållet kan man se den bortvända, hopsydda insidan vänd endast mot väggen som ett förtryckt och kvävt nödskrik. För vem vill inte tillhöra en gemenskap och vara accepterad som man är?



Genom att sälla sig till ett gäng, en klan eller en klubb får man bekräftelse, och ger den till andra som har samma klädstil/smak/ideologi. Men det kan också vara ett sätt att ta avstånd från något. Ibland kan en yrkeskår eller en arbetsplats skapa denna gemenskap. Oftast har man inte någon arbetsplatsgemenskap som konstnär, inte heller finns det någon subkultur kring konstnärerna som förenar. Mullan säger själv att han saknar idén om ett (subkulturellt) gäng i konstvärlden. Det finns ingen markör såsom bomberjackan vilken påvisar konstnärens sociala hierarkiplacering. Som konstnär förväntas man leva upp till myten om konstnärsgeniet som sitter ensam på sin kammare/i sin ateljé och skapar bilder som ska reflektera samhället utanför. Mullans strategi som konstnär är precis tvärtom inför många av hans verk. Hans arbetsmetod innebär att aktivt söka upp olika subkulturer för att ta del av den, bli del av den för att sedan kunna utföra kollektiva verk eller handlingar som blir till verk med Mullan som regissör. En fascination blir till ett intresse och ett driv att inte bara uppsöka och integrera sig men även att göra verk, och denna fascination har tagit Mullan till många ställen endast de djupast integrerade har tillträde. Det har tagit honom till de norska skogarna och en församling av bil-entusiaster för att tala om street-race inför en performance och det har även gjort honom näst intill beroende av olika hemmagjorda tutorial-videos för att lära sig olika färdigheter såsom att fixa bilen själv eller att lära sig att sy 3D-effekter med lapptäcksteknik. Ett annat exempel är när han körde 800 km för att närvara på Sveriges största bilmöte för att försöka finna aktörer för sina performances med de mest avancerade ljudanläggningarna i specialbyggda bilar. Mullan ”dirigerade” senare en grupp av bilars ljudanläggningar i en ljudperformance, och samlade old-school raggare för att köra förbi vernissaget och göra burn-outs, vilket inte bara skapade ljud och rök-utveckling men även resulterar i ”gummimålningar” på asfalten.

Många av de subkulturella gemensamhets-gängen vi talar om här är huvudsakligen uppbyggda av män för män. Det handlar inte nödvändigtvis om en medveten strategi att utesluta andra kön, men det handlar om en mer osynlig och omedveten struktur som utgår från ”alfahannen” och hans macho-intressen, precis som i samhället i stort. Mullans intresse är genuint, han intresserar sig för de ämnen han närmar sig – allt annat vore falskt. Han är medveten om strukturerna och talar ofta om hur oerhört obekvämt det kan vara i grupper av män. Att som nykomling, man eller inte, komma till en fotbollssupporter-förening eller bilentusiast-förening och att tala om konst och en gemensam performance är inte alltid enkelt. Metoden Mullan använder är att utgå från sitt engagemang och intresse och sedan försöker han skapa en gemensam bild som alla kan dela och vilja förverkliga. Hans arbete som konstnär blir att skapa ett nytt kollektiv i klanen där flera kan enas om en entusiasm för något annat, ett gemensamt konstverk. På detta vis är Mullan både regissör, scenograf och producent. Han säger själv:

”I bästa fall bildas en ny kollektiv bild som man aldrig glömmer. Det handlar om de korta och snabba inblick i en kultur. Oftast är relationerna obefintliga mellan olika yrken, även om man som bilmekaniker använder sig av samma verktyg i sin verkstad som en konstnär som arbetar med bilar i sina verk. Jag försöker visa fram mitt proletära konstnärskap, ett jobb, och ett yrke som man knegar med hela sitt liv.”

Mullan drivs av en önskan att förstå och ta del av de ofta hermetiskt slutna grupperingarna och kulturerna, att så att säga skala av ett lager av distans mellan konstnären och det konstnären bearbetar. Mullans inblick ger oss en närläsning som dels skapar en ny skarp bild, men som i sin tur också, paradoxalt nog, riskerar att bli ännu mer upplöst och abstraherad.