HIGH ON LOW-LIFE (Last ned tekst som PDF her)
Kunstnere:
Klas Eriksson (SE)
Mor & Jerry (NO)
Simon Mullan (TY)
Linnéa Sjöberg (SE)
Kurator: Power Ekroth (NO/SE)
Kultur anses å være noe som det går an å dele inn i høy- og lav-kultur. Den såkalte høy-kulturen er slik sett forbeholdt en hvit, øvre middelklasse, mens lav-kulturen, masse- eller sub-kulturen anses å være noe for ungdom og lavt-utdannede. Her finnes altså rom for en hierarkisk maktstruktur rundt hva som er “god” kultur og hva som er “dårlig” kultur. Men er det så enkelt? Utstillingen High on Low-Life samler en gruppe kunstnere som dels tar i bruk uttrykk fra den såkalte “lavkulturen”, men også dels arbeider inne i og ut fra den. Kunstnerne, som har til felles at de arbeider performativt ved siden av å bruke objekter/installasjon og video, bruker i sin kunstneriske praksis ting og uttrykk som er vanlige i subkulturer. Disse kultur-elementene, som er hentet fra eksempelvis techno-kultur, fotballsupporter-kultur, tatoverings-kultur eller graffiti-kultur, tar de med seg og viser innenfor en kontekst av “høykultur”. Og det som skiller denne gruppen kunstnere fra en rekke andre kunstnere som arbeider med lignende tematikker, er at distansen som vanligvis finner sted er skrelt bort. Hvor går grensene mellom identitet og kunstner? Er det interessant at kunstneren har kontroll, eller er nettopp det å slippe kontrollen noe interessant i seg selv? Kunstnernes prosjekt i utstillingen High on Low-Life, som har konsekvenser langt frem i tid, får oss til å stille mange spørsmål om virkeligheten vi lever i utenfor «den hvite kube».
Klas Eriksson har arbeidet mye med å utforske det kollektive i forskjellige performancer, og ofte har fotballsupporterlivet stått i sentrum. For TKS har han arbeidet med mange forskjellige uttrykk og produsert en rekke nye arbeider. Som utgangspunkt har han brukt relasjonen vi har til makthierarkier, penger og den misunnelse dette kan skape – ikke minst mellom Norge og Sverige. Allerede før vi kommer inn i kunstnersenteret har publikum fått møte et arbeid av Eriksson plassert på fasaden, LOLERZ (++), 2014. Arbeidet er skapt med tanke på at lokalene en gang var Norges Bank, og med bakgrunn i det Eriksson kaller «Et av de beste performances laget» - en smiley laget av en svensk liga som kalte seg «Militärligan». Kjeltringgjengen ranet banker i Sverige på 90-tallet, og under en av de mest spektakulære og notoriske ranene de utførte, laget en av dem en smiley gjennom et panserglass med hjelp av maskingevær. (Se bilde lengst ned i billedsstrekken av originalen som nå er kuttet ut fra banken og er i dag et kunstarbeid av kunstneren Carl-Michael von Hausswolff, fotografi: Annika von Hausswolff).
Smileyen er i dag brukt av en stor del av menneskeligheten daglig i sms'er og i e-poster. Samtidig er den også sterkt sammenkoblet med 90-tallets raves, og som et emblem for psykedelia og elektronisk musikk, et symbol for en type sub-kultur.
Eriksson har også brukt symbolet i flere andre arbeider, blant annet i et han har laget spesielt for TKS, et arbeid med tittelen A B.I.T. of Norway, 2014. Eriksson brukte hele sitt produksjonsbudsjett for utstillingen til dels å printe en t-shirt (denne representerer filosofen Lars-Erik Hjertström-Lappalainen som er en av redaktørene for Erikssons fanzine Reptilhjärnan og som deltar med tekst til utstillingen), dels drikke en hel del pils, og tok det resterende beløpet med seg for å satse alt på roulette på det statlige svenske casinoet i Göteborg en dag i februar 2014. Eriksson satset 2.000 kr på »svart», og vant. På denne måten forvandlet han et lite norsk budsjett til et delvis statlig, svenskfinansiert kunstprosjekt, ettersom han brukte pengene han vant til å lage spillechipsene som finnes i utstillingen. Til verket hører også t-skjorten og kvitteringen fra utekvelden. Et annet verk tar delvis fatt på strukturelle forskjeller mellom Norge og Sverige, skulpturen SO I HIT HIM WITH A BRICK, 2011, laget av svensk snus for 300.000,- svenske kroner. Skulpturen har en spesiell og umiskjennelig duft, eller odør. Tittelen på skulpturen er tatt fra en supportersang som fotballsupportere gjerne synger for å la supporterne på motstanderlaget forstå at de kan bruke alle midler for å vinne kampen.
Under åpningen av utstillingen vil Eriksson lage en performance/en sosial skulptur hvor han tar i bruk den type røykbomber/bengaler som supportere bruker på tribunen under fotballkamper, noe han tidligere også har laget på f.eks. Gøteborgsbiennalen 2011, Bucharest Biennalen 2012 og på Københavnsfestivalen 2012. Performancen holdes foran Skien kirke.
Mor & Jerry ser seg selv som levende, nomadiske kunstverk, og som aktører i det neo-liberale markedet drives Mor & Jerrys liv frem av jakten på gode tilbud, teknologiske duppeditter, billige effekter, og i siste instans av drømmen om evig berømmelse. Gjennom sin karriere som kunstnere har de jobbet seg opp fra livet som gatekunstnere til toppen av den internasjonale samtidskunstscenen. Den mangefasetterte Mor og hennes skitne sønn Jerry ser sine omgivelser, hvor enn de befinner seg, som en scene for sin evinnelige protest mot etablerte verdier, politisk korrekthet og snobberi.
Etter mange år med eksperimentering innenfor nyere kunstgenrer som performance, konseptkunst, klesdesign, situasjonsbaserte prosjekter, samtidsdans og relasjonell estetikk, ønsker kunstnerne Mor & Jerry å gå til røttene av sitt tradisjonsrike yrke, ved å utforske mediene skulptur og maleri i en museal kontekst. Ettersom de har fått nyss i at folk som bor i desentraliserte strøk ikke skjønner seg på samtidskunst og så vidt har begynt å se verdien i den norske kunstneren Eduard Munch - ettersom bildene hans nå kan betraktes på sjokoladeinnpakninger i bensinstasjonshyllene - har de denne gangen valgt å uttrykke seg i medier med en lett gjenkjennelig form, bygget opp av gjenkjennelig materiale, med et gjenkjennelig innhold. Dvs: malerier som består av lerret, maling, bilder fra ukebladmagasiner, bokstavkjeks, plastbiter og annet skrap. Skulpturer bestående av billig juggel, lydeffekter, sukkertøy, blinkende lys og søppel. Bildene dekoreres med klistremerker, glitter og annen pynt. Verkene er ment å speile Mor & Jerrys personlige interesser og private fantasier som de selv mener er basert på de allmenngyldige normer og prinsipper som regulerer massekonsumentens liv i de sosio-politiske og økonomiske strukturene som utgjør det globale samfunnet vi lever i. Mor & Jerry vil også vise to videoer med scener fra sitt liv, og et lysskilt med reklame og slogans som fremmer kunstnernes agenda.
Simon Mullan arbeider mye med både lydskulpturer og kulturen rundt biler, ofte typiske machostrukturer. Mye av interessen ligger i lydene som biler skaper i seg selv og de vanvittige boom-boxene og lydanleggene som folk legger ned mye tid og penger på. Mullan har skapt “konserter” gjennom å spille fra opp til fem bilers lydanlegg samtidig, og vært dirigent for det hele, og han har også skapt performancer, lydarbeid og malerier gjennom å la biler lage “burn-outs” utenfor gallerier (bildekk som brenner). Mullan vil produsere nye arbeider sammen med folk i Skiens nærområde, spesielt såkalte «rånere», som vil komme med sine biler for en spontan performance under åpningen av utstillingen.
I tillegg viser Mullan to tekstilarbeider laget for og på TKS. Mullan har kjøpt brukte såkalte «bomber jakker», jakker som opprinnelig var designet for det amerikanske flyvåpenet på 40-tallet. Fra 1970-årene og fremover har bruken av disse jakkene vært av diverse subkulturer for å skille seg ut fra andre. Mods, punkere, skinheads, neo-nazis, homoseksuelle eller hip-hop-kulturen har alle adaptert og brukt den populære polyester-jakken i forskjellige farger, som da fått signalisere hvem man er: Grønn, blå, svart, grå eller rød. Alle jakker har oransje innside, et design-grep laget spesielt for piloter i en nødsituasjon, der meningen var at de skulle kunne vrenge jakken for å på den måten kunne bli lettere visualisert og reddet. Noen bruker jakken med innsiden ut for å formidle en annen subkulturell tilhørighet. Mullans serie av collage-arbeid laget av rippede jakker er også oransje på baksiden.
Linnéa Sjöberg arbeider med egen kropp og tid i mangeårige identitets -“performancer”, hvor hun, som Mor & Jerry, bruker sin egen identitet som eksperiment. Tidligere har hun arbeidet i flere år som “fin dame” i næringslivet og utforsket hva som ville skje dersom hun brukte en viss type klær, holdning og hårfrisyre. Omgivelsene var med andre ord objekt for undersøkelsene. Nå har hun i stedet gått inn i en annen persona som henger sammen med hennes prosjekt “Salong Flyttkartong”, hvilket vil si et omreisende tatoveringsstudio.
Hun tatoverer på andre, men hun bruker også i stort omfang sin egen kropp. Et viktig punkt i tatoveringsprosjektet var da hun gikk til en plastisk kirurg og ba om en grundig undersøkelse og forslag til kroppslige forandringer. Kirurgen brukte en penn og markerte sine fremtidige snitt hvor han skulle “forbedre” Sjöbergs kropp. I stedet for å ta neste steg – å få kirurgien utført – laget hun tatoveringer på akkurat de stedene hvor kirurgen laget sine markeringer, A Boob Job Tattoo, 2013. Et selvportrett hvor tatoveringene er synlige er printet som t-skjorte med tittelen Tits-T-shirt, 2013 og finnes til salgs som en del av verket på TKS. Sjöberg er invitert til å plassere sitt tatoveringsstudio et tilfeldig sted i Kunstnersenteret. Vi får ta del i et work-in-progress som tar uttrykk i performativ research, et prosjekt som ikke er helt ferdig, men som allerede har funnet en egen estetikk, uttrykk og form. Rundt salongen har det dannet seg en gjeng med folk som henger rundt i lokalene, supporter henne, og danner et eget, helt spesielle miljø. I dette miljøet er det mange graffiti-kunstnere som lager graffiti på salongens vegger og kartonger. Kartongene som jo er salongens temporære bolig når hun reiser, blir som en type gjestebøker, og i utstillingen vil vi få se flere eksempel fra salongen. Et arbeid har tittelen Ormkuken, 2013, og er et såkalt Ouroboros-symbol; en selvspisende orm eller drage. Denne symboliserer både noe syklisk, noe som blir gjenfødt og som starter da det slutter i en udødelig og evig prosess, og som kan tolkes som noe kjedelig, avklart og ferdig. Men i performancearbeidene finnes det en tanke om en prosess som handler om å ofre seg selv for å gjenopprette seg selv. Sjöbergs prosess med å omformulere sin egen identitet for hvert kunstprosjekt kan sees som en ouroboro.
Sjöberg vil også vise en samling med såkalte «boosterbags», en type modifiserte shoppingposer fra dyrere merkebutikker som brukes av profesjonelle klestyver for å hindre alarmene i å slå ut. Samlingen, som hun skapte da hun som «karrierekvinne» måtte kjøpe seg en eksklusiv identitet, danner en skulptur som handler om den type varemerkefetisjisering med et samfunn av personer som skaper sin identitet gjennom konsumpsjon. Vi lever vårt liv som levende reklame.
Tekst av Power Ekroth
Les mer om kunstnerne her:
Klas Eriksson www.klaseriksson.org
Mom & Jerry www.momandjerry.com
Simon Mullan www.simonmullan.com
Linnéa Sjöberg www.linneasjoberg.com
https://www.facebook.com/SalongFlyttkartong
FÖR DRÄGGET I TIDEN
utställningstext av Lars-Erik Hjertström Lappalainen
Där jag växte upp fanns ingen konflikt mellan hög- och lågkultur – det fanns helt enkelt ingen högkultur – däremot mellan lågkulturkonsumenter och dräggkulturproducenter, dvs. mellan å ena sidan populära former av tidsfördriv i hemmet (spel, serier i tv eller tidning, b-filmer på video etc) och å andra sidan egenmäktiga kollektiva former för åtnjutande av det offentliga rummet. Dessa former kan beskrivas som fylla + klädkod-huliganism i kombination med sport, motor, musik, drog eller kriminalitetsintresse. Om det är plikt för en konstnär att ”göra sig föraktad av de föraktade”, som Rimbaud skrev, så gick det helt i uppfyllelse med dräggkulturen.
Det som skiljer dräggen från alla andra är att de inte behöver skapa någon som helst trovärdighet – varför skulle de försöka övertyga någon om något? Vem behöver överhuvudtaget vara övertygad om något? Det är det mest föredömliga hos dem, deras suveränitet. Det är en sådan primitivt given del av den mänskliga existensen, denna känsla av att självklart ha rätt att avgöra vad som är värt att göra utan att det ska behöva vinna erkännande av andra. Att ingenting är ovanligare i samhället och kulturen än just den hållningen är faktiskt förbluffande. Istället för trovärdighet behövs extremism eller bristande självkontroll, för därigenom införs en ny faktor i situation som gör att något helt oväntat kanske kan hända. Det måste spåra ur, livet går inte på räls.
Det där hotas lite redan när dräggtillvaron blir subkultur, eftersom subkulturer alltid upprättar en kult kring autenticitet och drar till sig organisationstyper. Till slut ska den ”göra affärer”, dvs. börja syssla med trovärdighet. Och då står plötsligt folk där från olika subkulturer, med yttringar som inte är mer väsensskilda från varandra än frukostägg kokade i 3 eller 5 minuter, men som ändå har sin egen orörliga finsmakarpublik. Därför är dräggkulturen på sätt och vis bara en, för åtminstone de värsta dräggen i min stad kunde härja med olika grupper varje dag. De satte helt klart uttrycket högre än uttrycksmedlen. Det är också det dräggmässigt mest tilltalande alternativet: svekfullt, oseriöst, oansvarigt – eller, mer riktigt, helt tillfälligt. Tillfället är den fundamentala kategorin för den här kulturen och konsten: det tillfälliga snarare än det väsentliga; det opportuna istället för det principiella (man kan gå med på en princip och köra över den för att tillfället kräver det); tillfället som dyker upp och som man oförberedd agerar i; tillfället som enda anledning till att göra något; tillfället som kriterium för det som borde göras (vad skulle passa nu?); tillfället som utlösande faktor. Tillfället är ”clinamen” som får atomerna att bryta sina banor vid en obestämd tid och plats. Till och med Linnéa Sjöbergs tatueringar andas tillfällighet.
De här konstnärerna har någonting änglalikt över sig. Deras verk räddar mänskligheten från misantropins slutgiltiga dom eftersom de visar att människan inte är så tråkig och meningslös som lågkulturen och vetenskapen får den att te sig. Verklighetens folk är rikare och har mer mångskiftande begär än vad det finns intresse att framhålla. Hur mycket makt och pengar finns det inte i reducera människan till bara två begär: efter välstånd och konkurrens? Det är en nödvändig reduktion för att morot och piska ska fungera som styrmedel. Så det är ju något som måste bekämpas. På så sätt är detta att hjälpa till att förverkliga och visa en dröm-burn out otroligt mycket viktigare än alla diskussioner om fördelningen av ”erkända värden” som demokrati, rättigheter och representation. Man måste göra kaos med dom.
Text av LEHLE (Lars-Erik Hjertström Lappalainen)
Foto: Aleksi Wildhagen, kunstnerne selv og Tom Inge Andersen
GENERAL THEMESONG FOR THE EXHIBITION: AFROMAN, BECAUSE I GOT HIGH, LISTEN HERE
Debattinlag av Kunnskapsminister Torbjørn Røe Isaksen (Høyre):
Kunst til folket
I en kjent sketsj fra den britiske humorgruppen Monty Python avslutter John Cleese, i rollen som Paven som har bestilt et kunstverk av Michelangelo: «I don't know much about art, but I know what I like».
Det rant meg i hu denne uken etter at kunstner Klas Eriksson tegnet et smilefjes på det gamle, ærverdige bankbygget i Skien. Jeg må innrømme at jeg ikke en gang klarte å se at det var et smilefjes, og kommentarene etterpå har vært entydige fra folk: Dette er stygt som juling. Noen mente det var hærverk. I så fall er det betalt, skattefinansiert hærverk.
I kunstverden tror jeg det er mange som rister oppgitt på hodet over folks reaksjoner nettopp fordi folk flest ikke kan de mange kodene i moderne kunst, de kan ikke «lese» og «tolke» kunsten med de rette brillene, og ender dermed opp som gammeldagse på grensen til reaksjonære. Men nettopp debatten i Grenland viser at kunstverden også har en stor jobb å gjøre. Kunstneren selv svarte slik på kritikken til Varden:
«Kanskje det gir en trygghet å se bygget slik det alltid har vært. Når det skjer en endring uten at man har fått med seg at det skal skje, kan det være det som får dem til å reagere. Jeg syns det er en overdrivelse å reagere sånn på noe som skal tas bort».
Det er helt sikkert ikke slik, som noen har antydet, at kunstneren rett og slett har slurvet, hatt dårlig tid og tenkt: Jeg gidder ikke å lage noe vanlig kunst, jeg tar heller den enkle utveien og sprayer en svart stripe over hele bygget. Det er ingen grunn til å tro at ikke menneskene bak utstillingen er både seriøse og hardtarbeidende. Like fullt bør de ta innover seg reaksjonene som er kommet, de peker nemlig på to sentrale utfordringer som kunstmiljøet bør reflektere over i enda større grad.
Noe av den vanligste innvendingen mot moderne kunst er at «dette kunne jeg laget selv». Det er egentlig uttrykk for at kunsten har beveget seg bort fra folk, at den ikke oppfattes som relevant. Det kan være fristende for kultureliten å hevde at folk bare har dårlig smak, men er det ikke like interessant å stille spørsmålet: Hvor er det blitt av håndverkstradisjonen i moderne kunst? Er det virkelig slik, som en del hevder, at skjønnhet er ut? Og kanskje enda viktigere, er det ikke noe kunsten også må forholde seg til at så mange setter pris på nettopp skjønnheten og ærverdigheten i gamle bygg og kulturskatter?
Vi ser det enda tydeligere i arkitekturen. Siden krigen har vi bygget utallige store monumentalbygg som folk hater. Hvorfor? Jo, fordi en arkitekt eller noen byplanleggere har ment at dette er moderne, dette er i tiden, mens folket bare vil ha noe gammeldags og kjedelig.
En annen problemstilling er at moderne kunst er utilgjengelig for svært mange, ikke minst fordi den bruker et språk de færreste har et forhold til. Et vakkert maleri er mer tilgjengelig, men det er ikke en naturlov at moderne kunst må være vanskeligere enn et mer tradisjonelt maleri. Men noen ganger virker det som om kunstverden gjør sitt ytterste for å støte publikum bort og ikke være tilgjengelige. Samtidig viser også besøkstallene i Norge og internasjonalt at interessen for moderne kunst er større enn noen gang før. Mange får det altså til.
Det sies at kunsten skal provosere. Javel. Hvorfor skal den egentlig det? Det er vel ikke et mål i seg selv å provosere? Snarere skal vel kunsten gi en form for innsikt i – for å si det litt svulstig – hva det vil si å være menneske. Kunsten kan provosere, det er greit, men det er ingen automatisk sammenheng mellom provokasjon og kvalitet. Verken et smilefjes på et ærverdig gammelt bygg, eller en statue laget av snus, er automatisk spennende eller bra bare fordi folk flest blir provosert.
La meg oppsummere med to poeng:
For det første tror jeg ingen tar skade av kunstdebatten i Grenland, men jeg tror man står i fare for å bekrefte manges fordommer mot moderne kunst.
For det andre kan det komme noe godt ut av det. Så mange har påpekt at bankbygget er både vakkert og ærverdig. Kanskje husker vi på det. For den største vandalismen de siste tiårene er ikke maling som kan vaskes bort, men neglisjeringen av en så stor del av vår kulturelle arv.
Torbjørn Røe Isaksen, kunnskapsminister (H)
Svar til Kunnskapsministeren fra Ida Bringedal:
Svar til kunnskapsministeren
Viser til innlegg i Varden 22. februar 2014, hvor kunnskapsministeren kaster seg inn i debatten rundt samtidskunsten i kommentaren «Kunst til folket». Jeg synes det er dristig av en kunnskapsminister å uttale seg om samtidskunst på et generelt grunnlag med bakgrunn i et eneste verk, og vil her svare på flere av påstandene i kommentaren.
Kunnskapsministeren uttaler at folk i Grenland, inkludert ham selv, synes at kunstverket LOLERZ (++) av Klas Eriksson er «stygt som juling», og at det står i sterk kontrast til kunst han liker, representert som et vakkert maleri. La meg ta det mest kompliserte først: Det er veldig vanskelig å gi et entydig svar på hva som er et vakkert maleri. Vi ser gjerne i retrospekt at noen malerier holder seg gjennom kunsthistorien, men om dette er fordi de ble ansett som vakre i sin samtid er heller uvisst. Munch er jo et godt eksempel på en kunstner som lagde verk som folk ikke likte, men som likevel vinner folkets gunst etter en tid. Og når det er sagt, er det vel heller ikke sånn at kunnskapsministeren vil at kunsten skal begrense seg til maleriet? Hva med for eksempel skulpturene? Kunsthåndverket? Fotografi? Eller videokunst? Derom tier kommentaren.
Det andre jeg vil påpeke er det å uttale seg på et generelt grunnlag med bakgrunn i kunnskapsløshet. Kunnskapsministeren skriver øverst i sin kommentar at han ikke vet noe særlig om kunst. Hvorfor gjør han ikke det? Synes han det er vanskelig å analysere kunst? Oppsøker han informasjon? Vi som jobber med å formidle samtidskunst, på skolene, kunstinstitusjonene og, som nå, i media, forsøker alltid å gi informasjon om kunstverkene vi viser frem. Faktisk er det vår fremste oppgave, og hvorvidt vi lykkes kan jo alltid diskuteres. Men å si at vi hevder at folk har dårlig smak blir litt for vanskelig å svelge. Hvor tar kunnskapsministeren dette fra? Jobber ikke vi uavbrutt med å kommunisere med mennesker med utgangspunkt i deres bakgrunn og erfaring?
Og her er vi kanskje ved kjernen av kommentaren «Kunst til folket» - kunnskapsministeren vet kanskje ikke hva Telemark kunstnersenter er, eller at kunstverket LOLERZ (++) av Klas Eriksson refererer til utstillingen som befinner seg der. En av Telemark kunstnersenters oppgaver er å vise samtidskunst i alle forskjellige former, samt å formidle dette til et publikum. Utstillingen High on Low-Life handler om høy- og lavkultur. Og ja, LOLERZ (++) av Klas Eriksson refererer til lavkulturen. Men også til noe mer, nemlig til et verk som gjennomgikk en transformasjon og ble til noe høykulturelt. Det gjør det ikke til et vakkert maleri, men det plasserer det i en kontekst. Verket kom opp i forbindelse med utstillingen, kommenterer utstillingens innhold og tas ned når utstillingen er ferdig.
At debatten rundt samtidskunst og samtidskunstnere skal begrenses til ubegrunnede uttalelser med bakgrunn i interesse for Norges Bank bygget snarere enn samtidskunst generelt synes jeg ikke tjener folket. Det er flott at folk i Grenland endelig kan uttrykke sin kjærlighet til dette bygget, som nå altså huser Telemark kunstnersenter, og jeg ønsker alle, inkludert kunnskapsministeren, velkomne inn for å se utstillingene eller bli bedre kjent med arbeidene til noen av kunstnerne i vår region.
Jeg tar kritikken mot samtidskunsten alvorlig, men jeg må samtidig spørre meg hva det skal tjene en kunnskapsminister å gå ut i all offentlighet og bekrefte det han kaller folks fordommer. Vi opplever daglig at helt vanlige folk får til å gjøre analyser av verk som LOLERZ (++), og at nettopp en slik utstilling som High on Low-Life får mange til å åpne øynene og si, jøss, handler samtidskunsten om samfunnet vårt. Slik jeg ser det har alle i posisjon en oppgave med å spre kunnskap snarere enn å villede. Og kanskje spesielt en kunnskapsminister.
Ida Bringedal
Konstituert daglig leder
Telemark kunstnersenter
Klas Erikssons svar:
Katten
Jag minns dom metallröda högblanka batterierna med Tudor på. Jag var kanske 5 år. Älskade att kolla på katten som reste ragg, bilden har fastnat. Ett fulladdat batteri med en raggresande katt på. Min katt hette Måns, katternas katt. Viker inte ner sig för nån och gör det han anser vara viktigt utan att man kan påverka honom, han har en idé med det han tar sig för.
Folk garvar och gör sig lustiga över katter. Man ser katter som underhållning i sociala medier. Katter som ju är urtypen för oberoende, katter som alltid lägger sig högt och försöker överblicka tillvaron. Som om det dom höll på med var underhållning, jotack. Katter ska kontrolleras, annars är dom provocerande.
Katter är och ska vara självständiga, men det kommer alltid finnas andra som vill få dom till nåt annat, typ underhållning eller bara se dom som rena psykfall. Det är enklast så.
Tudor är inte kåt på att vara provocerande eller underhållande, det är inte därför Tudor är en katt. Tudor gör sin grej och det finns plats, jag lovar. Tudor sitter på kromröd botten, fräser och reser ragg, har energi. Kör så det klöser.
Mjau...
En katt ber aldrig om ursäkt för sin tillvaro, hur skulle det se ut? Katter tänker inte att före detta banklokaler är "praktbyggnader", katter tänker inte att en temporär utsmyckning i form av en död smiley på en före detta bank år 2014, i ett av världens rikaste länder, är en ödeläggelse. Katter gör det dom är övertygade om och det gör ingen skada.
För en katt kan samhället vara en stor gläfsande hundkäft.
VOFF VOFF VOFF VOFF...
VOFF vill använda katter som underhållning, avskalade sin betydelse, kontrollerade och med en existens som ska ha ett nyttovärde större än whiskasreklamen på 90-talet.
VOFF blir klöst på nosen och börjar yla som en trasig opera. VOFF är rädd för att katten ska vara jobbig. VOFF blir galen på att katten inte kan förklara exakt vad fan det är frågan om. VOFF litar inte på sin egen hjärna.
Asså på riktigt, VOFF ser det som att katter helt omotiverat reser ragg mot samhällets nyttoaspekter, totalt förbiser annans egendom, och spyr upp hårbollar överallt.
Som om inte VOFF pissar och skiter överallt utan att plocka upp efter sig. Det är väldigt lätt att dissa katter för att dom inte gör som man säger, när det logiska inte infaller, när skallen ekar utan förändring.
VOFF VOFF...VOFF
De Norska Hundarna har ordet:
"Katten har ingen hjärna, katten har antagligen rökt på, katten kan inte måla, katten vill bara provocera, katten är inte härifrån, katten borde göra snygga grejer, katten är satanist, katten tar mina pengar, katten har ödelagt en föredetta bank. "
Vacker tass! Ligg! Rulla runt! Skall!
Spinner och klättrar lite högre nu. Se det som en aktiv handling för överblicka några dagar i Skien.
Ministern som viftade på svansen.
Kunskapsminister är en grym titel. Här kommer kunskapsministern av Norge, han har kunskap om kunskap. Hans uppgift är dela ut kunskap, varsågod kära medborgare så här är det säger han.
Sträcker ut långsamt. Gäspar och slickar tassarna från smuts.
Kunskapsministern av Norge ville inte ens se en bild, trots att katten bredvid säger vad det är, trots att alltsammans har en titel, utställningstext och en oförskämt generös hundliknande pedagogisk förklaring. Nej det går inte att se här säger han med kunskap, det är omöjligt.
Hög svansföring. Gnider mig mot en husfasad, avsöndrar och sätter spår.
Såg han kanske två plustecken och en båge?
Power Ekroths svar:
Konsten, makten, pengarna och samhället
Konservativa krafter efterlyser gärna ”skönheten i konsten” och har ofta svårt att se kvalitéer i konst med en mer konceptuell bakgrund, det är i denna politiska kontext vi måste se kunnskapsminister Torbjørn Røe Isaksens (Høyre) inlägg som frågar om «skjönnhet er ut?». Frågan är märkligt ställd. Konst är – och här likställer jag också givetvis den visuella konsten med andra konstformer såsom litteratur, teater, film etc. - den enda meta-struktur av det samhälle vi lever i som existerar. Det är därmed det viktigaste och mest värdefulla vi har i samhället. Konst kan anses vara ful, vederstygglig och grotesk men ändå ställa relevanta frågor om vårt samhälle eller ting i det. Konst kan vara dekorativ, men om den däremot reducerats till endast dekoration är den irrelevant för en kulturell dialog. Konst handlar inte om trend och vad som är «inne» eller «ute», och vilken sorts estetik man använder är naturligtvis viktig för vilken grupp man talar till och varför, men ful eller skön är inte ett kriterium att döma konst efter. Skönhet är något som uppfattas subjektivt beroende på ens bakgrund, utbildning, fördomar, vanor och intressen.
En konservativ politiker som efterfrågar skönhet i konsten riskerar alltså att inte bara bekräfta folks fördomar om hur okunniga politiker generellt är i kultur eller inom konst, men även att sälla sig till en tradition där de mer extrema rösterna fortfarande skriker om «entartede kunst» och till och med vandaliserar eller bränner konst. Hur ser situationen ut för just kunskap, kultur och konst i den nya Norska konservativa och neo-liberala regeringens vision för det framtida samhället? Signalerna är ganska tydliga: ett önskemål om att dra bort konstnärernas «sugerör» i skattepengarna genom ett mycket omtalat, och återtaget, försök att dra in konstnärsstipendierna; Widvey-gate/ministerstyre; och nu kunskapsministerns utfall (och önskemål om) «skönhet» och «håndverkstradisjon» inom konsten samt ett påstående om att konstvärldens borde legitimera sig själv och «närma sig folket». Önskar kunskapsministern ett samhälle med en konst som är reducerad till borgerlig förnöjelse och dekoration, eller en konst som berör, kontextualiserar och genererar kunskap?
Konsten har aldrig tidigare varit närmare den verklighet vi lever i än just nu, och konstnärerna i High on Low-Life är praktexempel på just detta. Jag valt fem konstnärer från Norge, Sverige och Tyskland och utställningen handlar om det vi kallar hög- respektive låg-kultur. De valda konstnärerna, Klas Eriksson, Mor & Jerry, Simon Mullan och Linnéa Sjöberg, arbetar med subkulturella uttryck i sina konstnärskap på ett varierat och mycket intressant vis, ofta ”inifrån” olika subkulturer. På utställningen presenteras konstnärer som till exempel med ett direkt tilltal behandlar de enklaste av kulturella kännetecken, här talas om klädval som kulturella markörer, kring bilentusiaster och den kultur som frodas på fotbollsläktarna, eller våra förvanskade skönhetsideal, tagging och tatueringar.
Røe Isaksen verkar mena att en estetik som påminner om «tagging» fjärmar sig från folket. Vilket folk talar han då egentligen om? Tilltalet, estetiken och konstnärernas språk i utställningen är av samma medium som människor dagligen använder. Närmare folket är svårt att komma, om man inte har en extremt snäv bild av hur folket definieras, och vem som är värd att tala med/till. Menar ministern på allvar att konsten enbart bör närma sig en priviligerad del av folket vars «smak» är konservativ? Jag menar att kunskapsministern gör sig skyldig till grova generaliseringar om inte bara konst, samtidskonst och om «folkets» förståelse av samtidskonst.
Åliggandet att förändra fördomar om konsten finns inte primärt hos konsten som speglar samhället, men däremot på kunskapsministerns hemmaplan: att uppgradera och vidga grundskolans kunskap och uppdrag inom estetiska och humanistiska ämnen. Dagligen bombarderas vi i vår vardag av kommersiella budskap med förvanskade kroppar vilka skolan inte idag är rustad att ge oss verktyg nog att hantera och kontextualisera, något jag själv finner mycket mer problematiskt och provocerande än mycket annat, och förmågan att lära oss att se på samtida kulturyttringar är näst intill obefintlig.
Nyligen avslutades en utställning på Museet for Samtidskunst i Oslo om Kjartan Slettemark. Ett av hans mest omtalade verk var en performance där han klädde sig i pudel-dräkt som en reaktion på att konstnärer förväntas vara maktens knähundar. Konst som enbart behagar är inte bara enformig och enfaldig, den genererar ingen kunskap. Konst som pekar på något, reflekterar något eller skaver obehagligt genererar insikt och kan initiera en vilja till förändring. Vilket samhälle önskar vi ha? Är det ett samhälle som tar sina medborgare på allvar, även om de är intresserade av konst och kultur?
